Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
breven" tar vid där han slutade då. Det sista
brevet, som har Torsten Fogelqvist till adressat,
är daterat 1940. Men därjämte innehåller den
nya volymen en del brev från tiden före 1913,
som avsändaren först nu haft tillgång till.
De tidigare breven är skrivna till prinsens
närmaste konstnärsvänner: Richard Bergh,
Georg Pauli, Oscar Björck bland de svenska,
Erik Werenskiold och Gerhard Munthe bland
de norska, och till de senare skriver han ibland
på deras modersmål. Prins Eugen gjorde vad
på honom ankom för att unionen inte skulle
verka enbart irriterande på norrmännen, vilkas
missnöje han i grunden sympatiserade med.
Han trivdes egentligen bättre med stämningen
i Kristiania än med Stockholm, som på
nitti-talet var ett riktigt "sumphål", där allsköns
olust och gnatighet frodades. Men han hade
svårare att bryta den kungliga isoleringen i
Norge än här hemma och kunde inte hindra
att politiken blandade sig i det personliga
uppträdandet mot honom. Werenskiold vann ban
dock helt så småningom och fick i honom en
verklig vän, som uppriktigt sade sin mening,
det enda som verkligen varit angeläget för
prinsen i hans vänskapsförbindelser. Bland
svenskarna var Dick Bergh den oförliknelige
vännen, som han beundrade som konstnär och
människa och med vilken han kunde tala fritt
ur hjärtat om sin konst. Hans förtidiga
bortgång kändes som ett hårt slag. För sina vänner
har prins Eugen varit den pålitligaste bland de
pålitliga, höjd över deras inbördes fejder och
olikheter, inte genom sin börd utan genom
sin rättrådighet och generositet. Talar illa om
någon gör han överhuvudtaget aldrig, och när
han någon gång kritiserar har man ett intryck
av hur noga han först prövat sina argument.
Men uttrycken för uppskattning och välvilja
dominerar, och de framförs alltid frasfritt,
rättframt, absolut förtroendeingivande. Och
han har varit trofast till den sista, slutgiltiga
skilsmässan. "Vidare berätta breven" är en
bok med många avsked, tunga avskedsord till
och om bortgångna vänner: utom Bergh Karl
Nordström, Carl Anton Ossbahr, Ellen och
Teodor Lundberg, Tor Hedberg, Georg och
Hanna Pauli, Martha och Viggo Johansen,
Heidenstam och Werenskiold, friherrinnan Coyet
och Anna Boberg. Kvar i livet av de mera
regelbundna adressaterna är bara Ferdinand Boberg
och Harry Fett.
Några avslöjande dokument till samtidens
konstkrönika utgör breven knappast. Men de
är av grundläggande betydelse för
kännedomen om prinsens egen konstnärliga
utveckling. Vi får följa hur han trevar sig fram till
de uttrycksmedel som bäst passade hans
läggning, hur han finner sina motiviska
replipunkter Tyresö, Waldemarsudde och
Vätternlandskapet och hur han sedermera genom Pauli
och Lhote närmar sig kubismen för sina
dekorativa strävanden. Någon helhjärtad
anslutning till modernismen kan han dbck inte
förmå sig till; själv är han närmast benägen
att däri se en svaghet i sin begåvning, en
benägenhet för juste milieu som skall göra
honom mera till en medlande länk än till en
nydanare. I ett brev till Tor Hedberg 1925
skriver han anspråkslöst: "Jag vet nog rätt
klart min plats, det s. k. ’rena måleriet’ är inte
min sak. Jag älskar naturen, jag är en lyriker,
som uttrycker mig med måleri, personligt
kanske, men inte genom att ha ett personligt
uttryckssätt utan genom att känna personligt."
Prins Eugens lyriska landskapsuppfattning,
som skänkt svensk konst några redan klassiska
verk, kommer vackert till tals även i breven.
Med sinnet fyllt av en nyss upplevd syn eller
av resenärens längtan efter hemlandet kan han
i ord måla utmärkta landskap. Bättre och
knappare än så här kan ju nittitalets
Tyresöland-skap inte fångas: "En vegetation i år så att
träden digna under sina lövmassor och
gräsmattorna grönska som om våren. Här finnes
en gammal herrgård, som sträcker upp sina
vita gavlar ur grönskan upp mot aftonljuset
och en liten kyrka, som lyser röd långt inne
i den blåa natten. Vad kan man mera begära,
då man därtill har vatten åt alla håll, blåa
fjärdar och speglande insjöar." Av utländska
landskap är det särskilt det grekiska som
tilltalar honom, och bland städerna Rom. Men
riktigt hänförd blir han först när han talar om
Stockholm och dess natur (brev till Gerhard
Munthe och Carl Larsson 1901).
Prins Eugens brev handlar naturligt nog
mest om konst, men då och då kommer han in
även på politik och livsåskådningsfrågor.
Politiken plågade honom, särskilt den småskurna
dagspolitiken (även i konstfrågor), men i
viktiga avgöranden har han aldrig velat undandra
sig ett ställningstagande. Det må vara svårt för
en dödlig att avgöra vad som på lång sikt varit
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
