Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i Pyrenéerna, där mannen var prefekt i ett
departement, till sist i Villefranche på
Rivieran — men makarna de Seynes vistades också
mycket på resor, inte minst i Sverige. Margareta
arbetade socialt och intellektuellt, hon upplevde
Frankrikes värsta ofärdsår och sammanbrott,
men dog vid trettiosex års ålder till följd av en
svårartad och ganska snabbt förlöpande cancer.
I hennes brev till föräldrarna och två tydligen
mycket avhållna bröder får man följa henne
från backfischåldern fram till de sista
månaderna före utslocknandet. Boken avslutas med
några utomordentligt fina och gripande brev
där Margaretas mor berättar om dotterns död,
varefter sista ordet ges åt hennes make, som
skildrar saknaden och det uppfordrande minnet.
Som helhet är denna brevbiografi en mycket
vacker, ovanlig och fängslande läsning.
Margareta de Seynes uppnådde aldrig mästerskap på
de områden hon utbildade sig för: det anses
att hon har gett det egnaste i sina brev. Och
sant är att man i dem möter en fullkomligt
naturfödd epistolär konstnär. Hon har en
ovanlig förmåga att ge sig själv i skrivande stund,
att tala från hjärta till hjärta, och ändå blir det
aldrig privatpersonligt i trång mening. Några
av breven är i sin impulsivitet — som ändå är
så harmoniskt balanserad — verkliga
mästerstycken, fast utan ringaste avsikt att vara det.
När kvinnligheten når fram till andligt uttryck,
något som kanske inte alltför ofta inträffar
— och i Margareta de Seynes’ fall gäller väl
detta egentligen om hennes sista år — tycks
den kunna utveckla någonting blommande som
skiljer den från manlig intelligens: en
livskänsla som tränger ut i bladens yttersta spetsar
och finaste förgreningar. — Med storögd
naivitet berättar den tjuguåriga Margareta om ett
vårbesök i Uppsala. Hon är nära att smälta
av hänförelse, och denna förundran och
tacksamhet över allt hon får uppleva följer henne
som ett särdrag livet igenom. Flickbreven ger
lustiga glimtar ur societetslivet, där de ytligaste
fiskarna simmar omkring i sällskap med en och
annan djuping. Milles blir Margaretas
hjärtevän och personliga ideal. I livfull omväxling
följer sedan impressionistiska målningar av
fransk natur — lantliv och urgammal
familjetradition — och av egen lycka tillsammans med
en utomordentligt förstående, kongenial och
stimulerande make, vars väsen Margareta gärna
karakteriserar såsom "tindrande" och som hon
en gång liknar vid "en riddarsporre i solsken".
Hon älskar Frankrike, suger åt sig dess fylliga
must och klara ande, men är också vaket
kritisk, till exempel mot Paris, "en stad, som äger
allt utom det förnämsta — ett gott hjärta". Och
bland de smattrande och gnistrande, fenomenalt
tränade franska intelligenserna frågar hon sig
ibland stillsamt, varför ingen hör på när andra
talar. Det är en rörlig och glittrande yta som
breven återger, men man får också kontakt
med de djupare strömmarna. Horisonten
mörknar, demoraliseringen griper omkring sig, hotet
från detta "fasansfulla Tyskland" känns allt
ohyggligare; sammanbrottet som skövlar liv
och lycka för alla tränger sig brutalt på läsaren
i brevens omedelbara tonfall.
Men boken ger framför allt inre monografi,
en själs utveckling. Det fanns hos denna i
förstone ganska ambitiösa unga dam en fruktbar
oro, la divine inquiétude, som ständigt sporrar
henne till förnyad sanningssträvan och rening
av personligheten och vars flöden till sist
finner sin rätta djupa kanal i formeln "aktiv
kärlek". Uttrycken för hennes personliga
religiositet har en ovanlig innerlighet och äkthet.
Av sin far har hon ärvt starka sociala böjelser:
"Jag känner att jag är obotligt för folket",
heter det på ett ställe. In i det sista fullföljer
hon egna humanitära initiativ.
Efter slutad läsning är man slagen av hur
osökt titeln passar till bokens innehåll. Del
finns också något i själva helhetsstämningen
i Birger Sjöbergs dikt som förunderligt väl
stämmer med denna snabba och strålande
mognad som inte vet av något slut och någon
barriär för sin lågande längtan.
Margit Abenius
En rättsinnad
Prins Eugen : Vidare berätta breven. Norstedts
1945. 12:—.
När prins Eugen 1942 beslöt sig för att utge
ett urval av de brev han under årens lopp
skrivit till sin mor och några av sina personliga
vänner mottogs boken med sådant intresse att
han i fjol utgav ännu en volym brev. "Breven
berätta" satte punkt 1913, "Vidare berätta
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
