Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tjocka boken, men det finns ett och annat
stycke som inte saknar intensitet, detta gäller
i synnerhet om Cecilias trägna kamp. I det
religionspsykologiska verkar författaren väl
hemmastadd.
Trots en påtagligt dålig smak, bristande
balans, en viss solkighet i sinnet, grova brott
mot det konstnärliga, mycken
schablonmässighet i människoteckningen, ja, trots allt detta
väcker Gunnar Edman ens nyfikenhet. Långt
nere någonstans tycks finnas någonting hos
honom som pekar åt rätt håll. John Karlzén
Bengt E. Nyström: Kring en dagbok.
Wahlström & Widstrand 1945.
9:50.
Uppslaget till Bengt E. Nyströms nya bok är
tacksamt — att ge ett porträtt av en människa
från två alternerande utsiktspunkter: den
dagboksskrivande ynglingens och den färdige
mannens. Det borde kunna bli en inspirerande och
tragisk kontrast mellan entusiasm och
resignation, ansats och resultat.
Det är inte utan att man först blir besviken
och tycker att författaren fuskat bort
huvudidén, själva den spänningsalstrande kontrasten.
Långa stycken kan man inte finna någon
väsentlig skillnad mellan den unge och den
gamle. Det verkar som om författaren trots
sin pedagogiska erfarenhet eller kanske just
på grund av den inte förmådde se med
gymnasistens ögon. Denne fromme och stillsamme
gosses livssyn är litet för gammalmansvis och
balanserad. Stilen i dagboken är stimulerande,
man njuter av den, men den ger ingen illusion
av sjuttonåring. Alla de stora problemen tas
upp — skolan, dikten, kärleken, Gud — han
redogör omsorgsfullt för sitt misslyckande när
det gäller att lösa dem. Men det sker för
lidelsefritt. Han lägger dem på hyllan med en
axelryckning av ett slag som inte brukar höra till
en ung människas färdigheter. Men när man
kommer denne lillgamle mönstergosse närmare
inpå livet, klarnar konturerna. Porträttet får
visserligen inte den färgkraft genom
kontrastverkan, som man menat sig sakna. Men i stället
lyckas författaren övertyga om att en ung
av denna sort inte är en åldrande lärares
föryngrade spegelbild. Man tror på denne
förläste, matematikbegåvade pojke, som för allt
i världen skrev vers men som hade för litet
lättsinne och var rädd för det oväntade. Hans
senare livs förräderi mot det väsentliga i
tillvaron, d. v. s. versskriveriet och
självförverkligandet, finns förebådat redan i ynglingens
dagbok. Man får kontinuiteten i stället för
kontrasten. Och bilden är kanske sannare än den
banala klichén om den himlastormande
gymnasisten. Men man är ju fäst vid sina klichéer,
och därför saknar man honom en smula ändå.
Om bokens övriga ingredienser är endast att
säga att det är så stillsamt humoristiskt och
klokt som man väntar sig av Bengt E. Nyström.
Särskilt uppskattar man hans hädiska
paradoxer om kristendomen i skolorna, om Sveriges
negerfråga — kvinnorna! — och den tidens
Uppsala. Det biter så mycket vassare som det
inte är någon professionell rabulist bakom dem.
Töre Zetterholm
Sven Rosendahl: Frid på jorden. Gebers 1945.
7:50.
Det är ett långt steg mellan kavaljerernas
Värmland och den krok av landskapet som
Sven Rosendahl kallar Fagerliden med dess
groteska människouppsättning. Båda synsätten
är skeva fast ur olika vinklar. Vad Rosendahl
vill ha fram i sin novellsamling med den
ironiska titeln är det kantstötta och missbildade,
det tragiskt löjliga, det som gör Fagerlidens
invånare — och kanske jordens — till en
sällsamt ful kontrast mot det fagra landskapet.
Han åstadkommer detta med en realism som är
lika förbluffande säker i uttrycksmedlen som
den är ensidig i uppfattningen av människorna.
Men urvalet blir fördenskull inte begränsat.
I det alltför jordiska Fagerliden finns det
skadade och utstötta av alla kategorier och åldrar.
I novellerna "Flyktförsök" och "Söndag i
Gåsvika" skildras offren för den unga brånaden
och för pojkskockens hat mot särlingen. I
"Spelmannen" är det den förblindade och patetiskt
komiska fåfängan hos gubbkraken som inte
vill inse att hans tid är ute. Grundstämningen
i berättelserna skiftar från gravölshistorien i
Piratens burleska maner med den gamle
saty-ren Ärk-Magnus, kring vilken det står en doft
av Pan och hednisk blodskam, till den tunga,
obevekliga tragedien "Mongol". Den sistnämnda
är kanske bokens mästerstycke, inte bara för
dess inlevelse i ett primitivt kvinnligt själsliv
utan också för att den når utöver den speciella
människosyn vid vilken Sven Rosendahl bundit
sig. De båda makarnas sorg över sitt missfoster
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
