Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Margareta Suber: Den grå filthatten. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGARETA SUBER
nästa dag hade han slängt bort den i
papperskorgen, en så dyr, dum sak. Sånt var inte
klokt.
Men visst var han klok. Inte kunde en stor,
förnämlig tidning som Dagbladet ha en tokig
man som redaktionssekreterare på
nattredaktionen! Alla sa att han var rasande duktig, och
han hade ett kolossalt gott namn i
tidningsvärlden, och Dagbladet var klart tyskfientligt.
Det var inte många dar efter det där hemska
uppträdet mellan dem som hon upptäckte att
han måste vara sjuk. Han magrade ännu mer
och ögonen såg besynnerligt insjunkna ut. Men
hon frågade honom inte hur han mådde eller
om han var sjuk. För vid det laget hade deras
krig börjat, deras inbördeskrig. Allt som
påminde om något gott hos honom eller om deras
gemenskap gick hon till besinningslöst anfall
emot. Inte förrän hon vänt det goda till ont
och gemenskapen till söndring slog hon sig en
stund till ro. Men denna ro var bara skenbar,
för hon upphörde aldrig ett ögonblick att vakta
på honom, spionera och lyssna. Vem var han,
vad gjorde han, vad dolde sig bakom hans ord
och handlingar? Hon var som en vaktpost som
aldrig får slumra till, med handen på
avtryckaren och ögonen svidande av vaka och
spaning. Det var hennes plikt, hennes första
plikt att bevaka och utspionera honom. Att
misstro honom på alla punkter utan att ge efter
för ett ögonblicks svaghet, för en kort stunds
längtan efter avspänning och trygghet i hans
famn.
Ibland inbillade hon sig att han log emot
henne som mot en fiende man uppskattar, men
hon ville inte ha hans uppskattning. Den gjorde
henne osäker och ännu hemskare till mods.
En natt märkte hon att hans hjärta
krånglade. Hon vaknade av att han stönade och
famlade med handen på nattduksbordet. Han slog
omkull ett glas. Hon rusade upp, yrvaken och
rädd:
— Hur är det med dig? Är det hjärtat?
— Ge mig — ge mig tabletten — i
plånboken — där.
Han var gråblek och svetten samlade sig
i tunga pärlor i pannan på honom.
— Vänta — här är den bestämt — jag ska
hämta lite vatten.
Hon märkte att hon darrade på handen då
hon höll glaset under vattenkranen, hon hade
glömt allt utom att Martin kanske var döende.
Men då hon kom tillbaka, tycktes anfallet vara
på retur. Han låg med slutna ögon men hörde
henne komma och sträckte famlande ut handen
efter tabletten och glaset. Då kom hon ihåg.
Och hon drog undan sina händer.
— Först ska du svara mig, sade hon med
torra läppar. På vad sätt arbetar du emot
Norge?
Han öppnade ögonen och blicken silade trött
och fjärran fram mellan ögonlocken.
— Jag förmår ingenting, svarade han, och
hon visste inte om han syftade på hennes fråga
eller om han sa så för att beveka henne.
Alltid undslapp han henne. Tigande räckte hon
honom medicinen, som han tycktes ha svårt
att svälja ner. Sedan sov han som han brukade
till klockan tolv på dagen.
Hon började varna sina vänner för honom,
först i vaga och förtäckta ordalag, men då de
misstroget ansatte henne och ville ha klarare
besked, berättade hon vad han sagt om Norge
och norrmännen. De tackade henne inte,
mumlade bara några förbannelser och höll sig sedan
borta. Hon drog upp en ring som skulle isolera
honom men hamnade själv innanför samma
cirkel. Hon kunde inte bryta sig ut, hon var
som fastkedjad vid honom så länge hon inte
helt lyckats slita av honom hans visir.
Så dog han plötsligt.
Efter några dagar märkte hon att nästan
ingenting hänt. Hon glömde ofta bort att han
var död. Och hennes känslor var desamma, de
var inte riktade mot en död, utan de fortsatte
sitt liv på egen hand i samma riktning som
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
