Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Margareta Suber: Den grå filthatten. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN GRÅ FILTHATTEN
förut, liksom ovetande om att målet var
onåbart. Hennes känsloliv accepterade inte hans
död. Hatet hon kände till hans bedrägliga
personlighet pockade på vedergällning och frågade
inte efter att han redan befann sig bortom
vedergällningens gränser.
Och så dök han upp — på gator och
spårvagnar, i trängseln utanför en biograf och i kön
på ett postkontor. Den grå filthatten började
sitt gyckelspel med henne, förföljde henne.
En natt hade hon en så tydlig dröm.
Hon drömde att hon försökte hinna ifatt
Martin på gatan, men den grå filthatten var
alltid ett gott stycke framför henne. Plötsligt
skymdes hans gestalt bort av en ung kvinna,
som trängt sig emellan dem och som med några
snabba steg gick ifatt honom och tog hans arm
under sin. Martin vände på huvudet och hon
såg en så ung Martin som hon aldrig sett
i verkligheten. Hon kände hans glädje vid den
oväntade beröringen som en reflex inom sig
själv och därefter en tung, dov smärta. Så satt
hon ensam och obemärkt vid ett litet bord i en
främmande restauranglokal, och vid en pelare
ett stycke därifrån satt Martin och den unga
kvinnan. Trots avståndet kunde hon i drömmen
uppfatta varje skiftning i deras ansikten och
höra deras viskande röster. Flickan var
bar-huvad och kring hjässan låg den blonda flätan
som Martin köpt och slängt bort. Det var
hennes fläta, för den glänste med samma
grönskiftande metallglans som hennes övriga hår.
Skrattet, orden, rösten var norska, skimret över
håret likaså. Martin viskade att han kände i sitt
blod hur den norska jorden älskade hennes
fötter, att han längtade till fjälluften som
blandats med hennes andedräkt, att allt som var
hennes var för honom som ett hemlighetsfullt
smultronställe, där han ville leva och dö och
att han ville få känna smaken och doften av
henne i fjällbäckarna och på sätrarna och i den
morgonröda snön. Han ville med henne till
Norge och stanna där med henne, lämna all-
ting annat bakom sig. Alla besvikelser han
redan haft —
Då reste sig flickan upp och sa:
— Du vet ju inte ens vad jag heter.
Men i stället för att gå sin väg, satte hon sig
igen, men då var det inte mera Martin som
satt där bredvid henne utan en annan ung man
med samma norska röst och skratt och väsen
som hennes. De hörde ihop, ingenting tycktes
kunna skilja dem åt. Framför sig hade de ett
papper som den unge mannen tecknade på. De
lutade huvudena tillsammans och skrattade,
skrattade. Flickan tog papperet och höll upp
det som för att visa hela världen det. Det växte
under hennes händer och blev ett stort flak,
och på det hade den unge mannen tecknat en
ytterligt, hemskt förvriden bild av Martin. Till
slut fick bilden naturlig kroppsstorlek och
antog en underlig likhet med den förkomne
journalisten med de rödkantade ögonen, och
ändå var det Martin. Och Martin sa:
— Han är min broder, min käre broder.
Då brast hon i gråt och vaknade av att
tårarna vätte hennes kinder. Hon satte sig
förtumlad upp i sängen. Inom henne dröjde en
underlig dov smärta, en förborgad sorg som
var hennes och Martins gemensamt.
— Jag drömde, mumlade hon. Men varför
gråter jag?
Hon tyckte att om hon bara kunnat reda ut
varför hon grät, så skulle hon inte hata Martin
längre.
Hon kröp i sin morgonrock och gick och
satte sig i Martins stol framför skrivbordet.
Hon lutade armbågarna mot bordsskivan och
kom att sitta just i den ställning som hon så
ofta sett Martin sitta i, försjunken i grubbel.
Eller hade han lyssnat, väntat? Hon hade rört
sig omkring honom utan att vidare fundera på
vad han hade för sig. Hon hade helt enkelt inte
brytt sig om honom tillräckligt mycket för att
fundera på den saken. Han var som en
välbekant möbel som man ser och ändå inte ser.
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
