Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Margareta Suber: Den grå filthatten. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN GRÅ FILTHATTEN
böcker, redaktionssaxar, galoscher, små
vårblommor och virvlande löv. Som en steril
lagerkrans om pannan tryckte patentkorkens
röda gummiring — den hade han ritat dit med
rödpenna. Ur Martins mun kom orden: Ja, vi
elsker —
Så hon hade skrattat åt den teckningen, gode
värld. Var kunde den egentligen ha blivit av?
Hon gick tillbaka till skrivbordet och började
leta i lådorna. Den fanns säkert kvar — j a, där
låg den, signerad av Helge med årtal och allt.
Hon skrattade till då hon återsåg den. Den var
för dråplig. Hon höll den ett stycke ifrån sig.
Hennes skratt hängde kvar i luften, det hade
liksom inte haft nånstans att ta vägen. Var
porträttet så roligt verkligen?
Vårblommorna var lösryckta och virvlade
vilset omkring med de höstliga löven inne i
flaskan, saxen öppnade sitt vassa gap och
klippte i en pappersremsa utan slut, galoscherna
raglade drucket åt var sitt håll, en kvinnohand
lät kokett en dammvippa falla som hade det
varit en ros från en balkong och den tycktes på
väg att hamna i en rykande matskål. Bornyren
i flaskan liknade ett trist regn.
Vad föreställde egentligen bilden? Varför
gjorde den med en gång så värkande ont i
henne? Vad hade där funnits att skratta åt?
Vartenda pennstreck var ett hån, en elak grimas
inför upptäckten av en annan människas
besvikelser och lidanden.
Lidande? Dumheter. Hon hade varit hygglig,
riktigt hygglig emot honom ända till den där
dagen.
Hon vände på bilden för att lägga den
tillbaka i lådan igen och såg då att något var
skrivet på baksidan med Martins stil. Det var
en dikt:
Vi måste tala med varandra —
Du får ej tro — jag vill att du förstår —
Jag vill tala som vore det för sista gången
Och döden väntade vid öppnad dorr.
Hör på mig — vänd dig inte bort ifrån mig —
Tänk du som jag: för sista gången.
Först vill jag säga dig — ja, vänta litet,
Om det är sista gången, då vill jag säga något annat,
Jag hittar inte orden — ord och ord —
Det finns ju inga ord som duger, inga — goda nog.
Tag bara mina händer, hör du —• nu är ju allting sagt.
Hon frös till och kände hur ensamheten strök
som en kall pust mot tinningen. Ja, han hade
älskat henne, han hade försyndat sig svårt och
nu var han borta. Det var gången av hans liv,
ett människoliv.
Genom det öppna fönstret dånade med
väldig kraft de närbelägna kyrkklockorna och
nästan bedövade henne. Hon skyndade fram till
fönstret för att hastigt stänga det, men hon
måtte ha varit upprörd och rest sig för
häftigt. Hon kände en stark yrsel och det blev
skumt för hennes ögon. Dånet av kyrkklockorna
trängde bedövande in i hennes huvud och kom
allting att vackla. Hon skulle flytta — inte bo
så nära — bara hon fick kraft att röra på sig
igen — det här var idiotiskt, absolut
idiotiskt —
Hon blundade för att yrseln skulle ge med
sig, men allting fortsatte att röra sig i vågor
och ljudet rörde sig också i vågor som
stormade emot henne och inne i ljudet kom Martins
röst emot henne, och med rösten kom också
hans gestalt. Han gick före henne i den grå
filthatten.
— Där är han igen!
— Inåt, inåt, hörde hon det brusa i sina
öron av klockornas dån.
Äntligen tystnade de och hon tog sig
förtumlad med bägge händerna om huvudet. Vad
var klockan egentligen? En kvart i elva — det
var därför det ringde i kyrkklockorna. Vad var
det hon hade tänkt göra, vart var det hon
skulle gå nu först?
Inåt — inåt —
Inåt?
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
