Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Knut Jaensson: Återblick på Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
Martinsons utpräglade lyriska begåvning
visar sig i självbiografin vara förenad med en
nästan lika stor psykologisk sensibilitet. Det är
just på känsligheten man i detta fall vill trycka
för det tar emot att beteckna en person med
ett så milt sinnelag som Martinsons för skarp.
Till sitt väsen är han godtrogen, men han är
mångsidig och rikt sammansatt. Han är en
drömmare vars ögon kan vara tio gånger
öppnare och tjugu gånger snabbare än de nyktras:
han ser. Och han minns och kombinerar.
Omgiven av skenbar eller verklig välvilja,
entusiasmerad av något eller någon som inger
honom sympati, kan hans goda tro få en
tropisk växtkraft och han kan plötsligt befinna
sig mitt inne i en urskog av fast förvissning,
där utsikten stängs och dagern förmörkas.
Placerad i en främmande eller fientlig miljö,
får hans godtrogenhet å andra sidan ingen
näring, den krymper och förvandlas av tiden
till en allmän mildhet vars atmosfär i gengäld
kan bli genomskinlig som septemberdagens och
komma hans ögon att se långt och
genomträngande. Det är därför att Martins barndom
var en tid av ockupation som den har gett
Martinson minnet av så många psykologiskt
avslöjande situationer.
Hans karakteristiker kan få
snabbkarikatyrens skrattretande överdrift och träffsäkerhet
som i porträttet av bondsonen Wilhelm på
Tollene gård, han som tagit Martin av en
"alldeles fyrkantig nyck" och om vilken det heter:
Han var hederlig och korrekt, han räknade inte
med ytterligt små ting och inte med ytterligt stora,
han räknade med ar, ordentlighet, dagar, praktisk
nödvändighet. Det skulle inte förvånat om han hade
visat sig ha precis ett tunnland heder och precis tre
och ett halvt hektar tro.
Men lika ofta står hans människoskildring
genom sin lågmäldhet i en ganska påfallande
kontrast till hans granna och naivt drastiska
bildspråk. Hans sinne för uttryckssätt och
framför allt för tomfall är ytterst subtilt och han kan
bara med ledning av sitt fina tonfallsgehör med
en förbluffande precision fastställa en
människas innersta uppfattning av omgivningen
och av sig själv. Han arbetar inte med
utredande analyser, han kastar i stället förstulna
snabblickar och gör konstateranden i
förbigående, men hans intuition har en förvånande
träffsäkerhet: "Han visste inte att hon var
förälskad och därför alldeles kärlekslös." Man kan
hos Martinson tala om en känsloskärpa.
Hams mildhet och det långa tidsavståndet
mellan upplevelse och skildring har
naturligtvis verkat dämpande på en känslomänniskas
naturliga fallenhet för överdrifter, men även
med detta förhållande för ögonen är det
överraskande att hos en så subjektiv person som
Martinson finna en så stor balans och
objektivitet vid bedömningen av människor och
förhållanden som rent faktiskt har behandlat
honom med sådan hårdhet eller har varit så
svåra att uthärda.
Han är försonlig men romantiserar inte —
i det stora männiiskogalleriet finns det — i
helfigur — i alla fall bara tre personer som Martin
omfattar med sympati: skollärare Stav, den
milde humanisten, dagsverkarhustrun Olivia
Ahlrot, det stora hjärtat, och föreståndarinnan
Anna Cecilia Rede, den praktiska klokhetens
kärvt hederliga representant. Han vädjar till
känslan men sentimentaliserar inte: genom de
båda böckerna går tvärtom den fortlöpande
uppgörelsen med Martins självmedömkan.
Denna självrannsakan är intressant för den
sysslar inte med småfelen i periferin utan med
de stora som sitter i centrum. Överkänsligheten
har redan i sig själv en avigsida av svaghet.
Men "ensam i världens ofantliga socken",
degraderad socialt och nästan inringad bland
fordrande främlingar som Martin Tomasson är
pressas en naturlig svaghet till stegrad svaghet.
Martinson drar utan feghet, självmedlidande
och — nästan — utan självupptagenhet fram
i dagsljuset alla de kardinalfel som han finner
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
