123 (Bonniers litterära magasin / Årgång XV. 1946)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Knut Jaensson: Återblick på Harry Martinson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÅTERBLICK PÅ HARRY MARTINSON

en hel frisöndag alldeles för sig själv på landet.
Och där finns Martinsons stora skildring av en
eldares vardagsliv ombord, ett under av
sakkunskap och ett mästerstycke av berättarkonst,
som på ett förträffligt sätt kompletterar
reseböckernas mera färggranna om också därför
inte mindre sanna minnen. Man har talat
mycket om "yrkesromaner" och några har ju
också sett dagen, men ingenting i den vägen
torde kunna jämföras med den "yrkesnovell"
som finms inlagd i "Jaguaren".

I denna bok finns slutligen bland mycket
annat en i mitt tycke underbar sak, en skildring
från en zoologisk trädgård i Buenos Aires som
jag inte kan neka mig att citera:

De vilda djuren började bli söndags-aftontrötta.
Så här om söndagskvällarna, efter mångtusen
skrattande människobesök var djuren i zoo sorgsna och
tunga, den kontrasterande tystnaden efter besökstiden
prisgav dem åt tungsinne, längtan och hat. I
apburarna förstorade man de ämnen till gräl som
besöksdagen hopat i buren. Man slogs ända till dess
man lusade varandra och undersökte då under
lusandet listigt och avundsjukt varandras kindpåsar. Putar
det mycket ut? Har lusarbrodern fått mycket nötter?

Men sedan i skymningen kommer gråten. Den
liknar en psalm oeh den vaggas fram djupt ur det håriga
bröstet. Det är den hesa, dova och tunga
djurmelankoliens "så går en dag än från vår tid".

Vilken syntes av animaliskt och mänskligt,
vilken förening av "kreaturens suckan" med
stämningen i sjuksalarna efter besökstidens
slut och vilken broderlig medkänsla med
be-klämningen i ett hårigt bröst, balanserad av en
vaken iakttagelse tidigt förtrogen med grälet

och avundsjukan hos människor i fångenskap!

"Passad" är Martinsons hittills sista bok och
utan tvivel hans djupaste diktsamling. Men lika
tydligt är att den fullföljer och utvecklar anslag
som i själva verket redan fanns i "Nomad",
"Natur", ja i "Spökskepp". Han har inte ändrat
sig, men han har mognat. Och har man följt

hans produktion från bok till bok är det slående
att han som en ständigt verksam inre strävan
haft denna vilja till mognad som är något
annat än den naturlag enligt vilken vi i tidens
fullbordan får rynkor och gråa hår. Han har
alltid på nytt lyssnat till "källornas ådra i livets
mitt".

Mognad är en inre resa i en bestämd
riktning: besinningens. "Passad" är en resebok,
minnen från en färd till "nomadiska kuster
inåt".

Liksom man i sj älvbiografin och reseböckerna
frapperades av hur mycket han hade varit med
om och hur många skiftande intryck han hade
mottagit eller, i naturböckerna, av hur mycket
han hade hunnit se av naturen, frapperas man
i "Passad" av hans inre beresthet vars
upplevelser nu med ens framträder samlade. Han
har sett "känslorna sitta till doms" och
"tankarnas värld bli en domstol", "moralen använd
som tillhygge mot den dyrköpta glädjen" och
"glädjen sammanförd till hatfull skränkör mot
moralen". Han har sett de inre pendlarna i
sina häftiga rörelser och fått nog av dem,
men han vill lika litet "avfärda det mänskliga
med ständiga hänvisningar till det upphöjda".
Det mänskligas brister är "många gånger inga
brister utan helt enkelt människans format".
Det asketiska är honom främmande likaväl som
det ensidiga och det överspända. Och med
Lawrence anser han att "sanning och rätt har i
sinnenas värld en av sina boningar".

Han har på sina inre resor mött "visa
upp-täcktsmän" som "pekat inåt mot det nya
Gond-wanas kuster", men han har inte upptäckt
några universalmedel och inte återvänt med
några nya planlösningar. Det extatiska och det
profetiska lockar honom lika litet som det alltid
har gjort.

Det skulle emellertid vara missvisande att
kalla honom för resignerad och ännu oriktigare
att kalla honom pessimist och skeptiker. Hans
optimism, hans goda tro finns kvar även om

123

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/blm/1946/0139.html

		Bonniers litterära magasin / Årgång XV. 1946 / 123 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|