Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Odd Eidem: Brev fra Norge. Dikteren og krigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ODD El DEM
heller ikke Per Arneberg hvis siste prosadikt
riktignok kaster merkel i ge tidløse perspektiver
inn i de fem årenes opplevelse.
Ung norsk dramatikk? — Den eksisterer
overhode ikke.
Nye prosaister? En meget dreven debutant
Torborg Nederaas har gitt ut krigsnoveller,
men hva samlingen egentlig imnebærer, er
uklart. Nevnes kan også Einar Torgersens
gode «Sj ømannsarven». Han viser en sterk og
målerisk skildrende evne. Men det kan spørres
om det er en engangsbok. Det samme kan
spørres ved Stein Flekstads lille ekte
«Lan-ding før natten er slutt».
Imidlertid var det tydelig allerede før krigen
at det selv innen den «radikale» ungdom var
grodd frem en sterk reaksjon mot den forrige
etterkrigs kynisme som gjennom en hel
mianns-alder preget det litterære liv. Kynismen var
imidlertid ikke den siste krigens resultat.
Offer-vilje, mot og evnen til hengivelse er merkelig
nok verdier som man har måttet oppdage og
anerkjenne på nytt. Mellomkrigsgenerasjonen
var som kjent så redd for det den kalte «de
store ord». Men det var månge gånger bare en
tilsynelatende blyghet. Man forega å dekke over
noe sublimt i sjelen som i virkeligheten ikke
eksisterte i det hele tatt. De såkalte store ord
bar som kjent også sin verdi. Hvis man f. eks.
leser Hans Geelmuydens enorme og un
der-holdende, men meget formsvake kjemperoman,
«Åpent hav» — en hyldest til norsk skipsfart —
vil man se spiren til et litterært opprør.
For-fatterens hat överför forgjengernes «negative»
betraktninger i menskeskildring har riktignok
her vært så voldsom at nyansene i
karakter-tegningen nesten er slettet ut. Men Hans
Geel-muyden har ihvertfall ikke redsel for «store
ord» — han har på en måte funnet värmen
i dem.
Helt befriende i sin värme og i sin
menskeskildring er imidlertid bare en eneste en av de
nye forfattere. Det er SlGURD Evensmo.
«Eng-landsfarere» som i disse dager blir filmatisert,
er kjent på forhånd i Sverige, jeg skal altså
ikke omtale den nærmere her. Kampen for å
løsne menskevarmen vil kanskje bli
hoved-problemet for ung diktning i de nærmeste år.
Her står den i tydelig kontrast til
mellomkrigs-generasjonens toneangivende intelligens. Sigurd
Evensmo er — og det skal ihvertfall sies her —
hittil den eneste av de nye som har greidd å
løfte krigssusjettet opp i det store ag befriende.
Jeg har ingen betenkelighet med å betegne
denne roman som fredshøstens mest løfterike
begivenhet i ny norsk diktning. Den åpner ikke
bare muligheter for forfatteren selv. Den peker
også inn i et nytt og ukjent land som vi ennå
ikke har sett ut over.
Odd Eidem, som i fortsättningen vid sidan av Ronald Fangen kommer att hålla BLM:s läsare
underrättade om företeelser inom det norska kulturlivet, närmast litteraturen, är född 1913 och
räknas som en av de främsta bland de yngre norska kritikerna. Han medarbetade före kriget i
Tidens Tegn och är numera litteraturanmälare i Verdens Gang sedan dess start 1945. Eidem har
även utgivit ett arbete om tysk emigrantlitteratur, Diktere i landsflyktighet (1937) och Oslo-
romanen Uten fane (1939).
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
