Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Gunhild Bergh: Brev från Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNHILD BERGH
Al värö att skriva en roman, vari ordet fascism
ej förekommer, men vars avsikt är att genom
en bred skildring av italienskt liv under och
strax efter förra världskriget klarlägga
förutsättningarna för fascismens seger. Detta Alvaros
hittills mest omfattande verk kallas "Storia
segreta", och första delen, som begynner med
hjältens skolår i ett präststyrt kollegium i
Calabrien, väntas i februari. Andra delen, som
följer protagonistens försök att slå sig fram
i Rom, kommer enligt författarens egen
uppgift i höst.
Italienska karaktärsbrister dryftas också av
politikern Giorgio Fenoaltea i hans ofantligt
spridda "Storia dagli italieschi" — om ej med
Alvaros lysande stil så dock med lika stark
förtrytelse och svidande ironi. Fenoaltea
underskriver ej påståendet att "felet är ej fascismens
men alla italienares". Han gör en åtskillnad
mellan Gli italieschi och Gli italiani. De förra
äro "italienarna när de äro som allra sämst...
Ohederliga bedragare, som med all makt arbeta
på att riva ned vad Gli italiani försöka bygga
upp ... Individer, som funnits under hela det
italienska folkets tillvaro ... Sluga, oförvägna
individer, som ej känna skrupler av något
slag... Gli italieschi visa vördnad för kyrkan
men ha ingen sanm religion, de äro politikanter
men veta intet om politik i egentlig mening, de
äro färdiga att applådera i dag Frankrike och
i morgon Spanien, de visa sig beredda att
mottaga också frihetens träd, men inte för att vårda
det utan snarare för att klättra upp i toppen
och hindra andra att nå dit..." Det är en
bitter, kvick och mycket kunskapsrik
vidräkning Fenoaltea åstadkommit. Den slutar med
uppmaningen att var och en må rannsaka sig
själv och befria sig från: vad han eller hon har
av italiesco för att därigenom bli helt och
hållet italiano.
Ett par andra intressanta försök att genom
undersökningar av folkets karaktärsdrag tolka
de senaste decenniernas såväl som dagens hän-
delser i Italien äro novellisten och journalisten
Alfredo Orecchios briljant skrivna "Febbre
in Sicilia" och Sebastiano Aglianos "Vad är
Sicilien?". Det senare arbetet har med en för
italienska förhållanden högst sällspord enighet
lovordats runtom i tidningar och tidskrifter.
Boken är ett anspråkslöst tryckt häfte på 137
sidor, som man; intill helt nyligen måste särskilt
beställa från den obskyre förläggaren i
Syrakusa. Författaren är en ung sicilianare, som
efter studier och militärtjänst på fastlandet
återvänt till sin fäderneö och i sina korta,
otroligt koncentrerade kapitel sökt genom en
analys av sicilianska karaktärsdrag och vanor
förklara siciliansk separatism. D. v. s. detta har
tydligen varit hans ursprungliga avsikt. I själva
verket rättfärdigar Aglianos lilla bok snarare
sin undertitel: Försök till allmän psykologisk
analys. Författaren, som är fullkomligt fri från
den provinsialism, varåt italienare,
enkannerligen sicilianare annars lätt hemfalla, har gjort
en utomordentlig analys, inte bara av
sicilia-naren, sedd utan hänsyn till sekler och
dagshändelser, utan också av fastlandsitalienaren.
Den svenska litteraturforskningens nestor
brukar hävda att en liten bok alltid är en god
bok. Aglianos debutarbete förtjänar förvisso
ur flera synpunkter betyget "något av det bästa
på länge", som gång på gång upprepats av
inhemska bedömare.
Ezio d’Errico har i romanform under titeln
"L’uomo deirisola" skildrat fyra italienares
öden på en deportationsö 1942—43 och
därigenom indirekt sökt skildra fascismen under
sagda år. Större i alla avseenden är emellertid
ett annat, likaledes av deportationserfarenheter
inspirerat verk, "Cristo si è fermato a Eboli"
av Carlo Levi. Levi, som är läkare, målare,
musiker, i skrivande stund också chefredaktör
för aktionspartiets organ i Rom, är nevö till
Carlo Treves. Han följde familjens politiska
traditioner, med den påföljd att han i mitten
av 30-talet fann sig deporterad till en liten
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
