Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - E. Bendz: Valery Larbaud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALERY LARBAUD
oss helt enkelt genom att ligga en smula vid
sidan av den kuranta litteraturen och
exemplifiera ett visst sätt att se på livet och njuta dess
fröjder eller ge uttryck åt en viss förfinad art
av esteticism, som redan får räknas till
förgångna härligheter? Allt saker, menar jag,
som när det gäller predisponerade läsare kan
i någon mån förvilla eller avtrubba deras
om-dömesskärpa.
Jag tvekar ett ögonblick — men inte längre.
Nej! Jag behöver bara ta upp hans "A. O.
Barnabooth" (ur vilken det likväl slår en doft
av lättfärdighet och Bas-Empire) för att finna
mina tvivel obefogade och inse att denne trots
sin skenbara sorglöshet så oklanderligt säkre,
skicklige och samvetsgranne skribent äger allt
som behövs för att hedersamt bära upp en viss
diskret ryktbarhet och ge skäl för den varma
uppskattning han mötte inte minst i litterära
kretsar utanför Frankrike, t. ex. i Spanien och
Latinamerika.
Låt oss ta en människa för vad hon är, under
alla maskeringar och livets oundvikliga
förändringar, och se det väsentliga.
Larbaud var givetvis en "epikuré" — en
njutare av tillvaron i varje fin bemärkelse.
Epikuré i sin konst, d. v. s. i sin ton, sitt
stämningsregister, sitt val av ämnen, likaväl som
i de medel han tillgrep för att hägna sitt
personliga oberoende, sin rörelsefrihet, sin
arbetsro. En av dessa avundsvärda, som kunde hålla
sig utanför brödslitets grottekvarn, en
aristokratisk liebhaber, som följde sin tankes och
sitt hjärtas nycker efter behag, som dyrkade
Muserna med en rik beskyddares nonchalans
och själv valde ögonblicket för sin lidelse och
sin möda.
Han berättade en gång med ett leende att
hans närmaste betraktade hans sysslande med
intellektuella ting som en underlighet och helst
velat se honom föra en lantjunkares lugna och
vederhäftiga liv på fädernegodset i Allier: att
skjuta vildsvin och hålla tummen på ärren debön-
VALERY LARBAUD
Efter en målning av Paul-Émile Bécat (1922).
der är otvivelaktigt en värdigare uppgift för en
blivande rentier och en familjeson än att skriva
romaner och flacka världen runt på jakt efter
något så chimäriskt som "motiv" och "intryck".
Hans umgänge med litteraturen präglades av
en elegant maklighet, som hade föga likhet med
arbetsbiets beskäftiga knåpande. Det märktes
väl att han kände detta oberoende av allt
yrkestvång som en välsignelse och en styrka. I en
uppsats i Commerce tillade han sig halvt
ironiskt titeln: "guldsökare inom främmande
litteraturer" för att omedelbart protestera med de
betecknande orden: "Har jag någonsin gjort
det till min uppgift att vara något dylikt? Har
jag inte alltid — även innan jag kände den och
översatte den till franska — troget följt Ramon
Gomez de la Sernas föreskrift att ’inte göra
något alltför mycket till ett yrke’? Har jag inte
alltid mot alla frestelser, som kunnat locka mig
i något visst levnadsyrke, svartsjukt värnat min
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
