Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - E. Bendz: Valery Larbaud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. BENDZ
VALERY LARBAUD
Några minnen
"Beauté, mon beau souci" ...
Tjugu år har gått sedan jag en lycklig
sommardag i Paris, i ett slags feberhast av
förtjusning, skrev ner mina intryck av ett första möte
med Valery Larbaud; tjugu år sedan andra
ögon än de som nu följa mig här tog del av
dem i några tidningsspalter. Jag kunde ju ha
tryckt om dem och borde kanske ha gjort det
för att fästa ytterligare en och annans
uppmärksamhet på en lika fängslande och
egenartad som här praktiskt taget okänd författare.
Inte en av hans böcker finns översatt, och
sällan eller aldrig hör man någon tala om dem,
än mindre om mannen själv. Det första, såvitt
jag vet, mera utförliga publika omnämnandet
av honom (frånsett ett kapitel i min nu
utgångna essaysamling "Kosmopoliter" och en
kortare, biografisk och refererande uppsats i
Samtid och Framtid februari 1945) var ett
föredrag i Stockholm sistlidna oktober.
Föredragshållaren vände sig till mig innan med
begäran om en del upplysningar. "Ni är
förmodligen", skrev han, "f. n. den enda
människa i Sverige, som känner honom
personligen." Jag är förmodligen också tyvärr en av
de få här, som verkligen läst honom.
Våra vägar korsade varandra sällan i det
följande; han undvek i regel Paris under
somrarna mellan krigen, då jag var där. Jag vet
inte ens om han lever eller — om han gör det —
om han inte hör till de beklagansvärda, som
kan räknas som döda innan livet flytt. Jag har
skäl att befara det. Jag skrev för ett par år sen
till Paul Valéry, en av hans äldsta vänner, för
att få höra lite. Han svarade: "Vad den arme
V. Larbaud beträffar, förvånar det mig att han
ännu lever. Han är illa angripen." Läsaren kan
alltså, om han vill, betrakta dessa rader som
på en gång en liten, tyvärr försenad "blänkare"
och en avskedshyllning.
Han står för mig ännu som en av de
charmfullaste människor jag mött. Men här känner
jag strax ett behov att misstro mina egna ord
och att kritiskt pröva ett kanske ytligt och
tillfälligt intryck, som ju för övrigt ligger långt
tillbaka i tiden, eller rättare att vara på min
vakt mot vissa idéer om mannens värde, som
man kunde frestas härleda ur en känsla av rent
personlig sympati.
Är det inte risk för att överdriva hans
betydelse en smula just på grund av de
egenskaper jag nämnt, och därför att hans litterära
verksamhet och hela livsföring genomgående
höll sig på ett förnämligt plan? Var han inte
en av dessa Lyckans gunstlingar, som utan
ansträngning och fullt honnett kan låta en
privilegierad ställning och allsköns yttre
lättnader och förmåner komma sitt namn och sin
gärning till godo? Hans verk har vissa
odiskutabla förtj änster, det är sant. Men har de inte
också fått ett slags förrädisk extra tjusning för
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
