Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - E. Bendz: Valery Larbaud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALERY LARBAUD
anspelning på de händelser, som likväl bröt
sönder själva den materiella grunden och
förintade alla livsvillkoren för det han var och
uträttade. (Eller tänkte han helt enkelt: "Trop
d’histoires pour les dire"? ...)
För oss är en sådan "frånvaro" nästan
ofattbar — och en aning anstötlig. Med rätt eller
orätt menar vi att en tid som vår inte just är
den lämpliga för robinsonader eller
verklighetsflykt av något slag. Vi är alltför tragiskt
medvetna om den så plötsligt fördystrade
grundtonen i vårt väsen och märker för väl vad vi
är: ett hopplöst, rådvillt och cyniskt släkte, för
att ha mycket mer än ett roat leende till övers
för skönandars och "amatörers" exklusiva
förlustelser. Men vad har sådana känsloreaktioner
för betydelse? Som argument för eller mot en
människas egenvärde — ingen som helst.
Kanske var han en av de få kloka i ett enda stort
dårhus...
Jag ser honom framför mig så klart och
tydligt som i går och känner mig åter omsvept av
hans svarta, sammetsdjupa, varma blick, som
då vi satt i hans lilla salong vid Rue du
Cardinal Lemoine i det äkta och ofördärvade gamla
Paris, omgivna av dyrbara böcker, manuskript
och kuriosa överallt ifrån, som han njöt av att
förevisa, och hans 30000 tennsoldater, fina
Nürnbergvaror inpackade i sina etiketterade
lådor (hur pojkaktig hans förtjusning, då han
tog fram ett par dussin karoliner och kosacker
och till min ära lät dem utföra några
trupprörelser under slaget vid Narva!).
Han var för övrigt en uppriktig vän av vårt
land, såsom framgår ur följande rader i ett
brev han sände mig kort före vårt första
sammanträffande: "Det är nu mer än tjugu år sen
jag var i Sverige, där jag tillbragt en
sommarmånad, som stannat i mitt minne som en skön
dröm. Vad skulle jag inte ge för att återse
Stockholm och den där lilla byn vid
Finjasjön, som jag inte kunnat motstå att tala om
i några av mina böcker!" (Jag hänvisar den
intresserade till berättelsen "Amants, heureux
amants..." i boken med samma namn, där han
romantiserat vissa hågkomster från sitt
Sverigebesök i sin karakteristiska tonart av förfinad
sensualitet och vemodsfullt drömmeri.)
Spirituell och skälmaktig, vänlig över alla
gränser, ett barn av stunden och synbarligen
högst till freds med sig sj älv och hela tillvaron,
och samtidigt med något klokt och
underfundigt i allt han yttrade — sådan fann jag honom
då och alltsedan. Och jag önskar jag finge
återse honom som fordom, då vi båda var
unga, i en värld där (som Baudelaire skriver)
Tout n’est qu’ordre et beauté,
Luxe, calme et volupté.
I vilka stygiska nejder dväljes nu hans
splittrade själ? ... Jag råkar bläddra i ett litet häfte
någon sänt mig och stannar vid orden: "Bär
inte en stor lycka varsel om en stor olycka?"
Denne lycklige man, som likväl aldrig lät sig
duperas av sina egna lustkänslor — var han
inte alltför lycklig?
Han som en gång riktade denna melodiska
åkallan till sin farande ungdoms gudar:
Prëte-moi ton grand bruit, ta grande
allure si douce,
Ton glissement nocturne à travers
l’Europe illuminée,
O train de luxe! ...
— vad slags bön månne hans läppar mumla
i detta nu för att blidka Erinnyernas hat?
Kanske minns och begrundar han titeln på en
annan av sina dikter: "Nevermore" ...
4 BLM 1946 ii
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
