Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
D. H. Lawrence: Sons and Lovers. 1913. (Sv.
övers. "Söner och älskare", 1929.)
Hur har det gått med de författare, som dök
upp efter förra världskriget? D. H. Lawrence,
t. ex., har han något att säga oss? Vilket
intryck gör han i dag? Liksom Wells utövade
han stort inflytande på läsarna; liksom Wells
tillhör han också de journalistiska
romanförfattarna. Lawrence skrev en roman om året,
om sina resor och om sina vänners fel och
misstag. Fick han något inflytande över
samtida skribenter? Ja, han bär ansvaret för att
ingen av de yngre prosaförfattarna har en
aning om hur man skriver om sexuella ting.
Lawrences falloskult innebar en katastrof för
den berättande prosan. Det blev ödesdigert för
hans imitatörer att lägga sig till med hans
smittsamma skrivsätt och samtidigt förkasta
den åskådning, som betytt så mycket för dess
uppkomst; å andra sidan har ingen människa
någon möjlighet att tro på detsamma som
Lawrence, och han avskydde för övrigt alla, som
försökte. En dag, när Lawrence och Frieda var
ute på en ridtur i Mexiko, utbrast Frieda: "Vad
det är härligt, härligt att känna hans stora
lår röra sig, att känna hans kraftiga ben." —
"Prat, Frieda", skrek Lawrence tillbaka. "Säg
inte så där. Du har läst mina böcker igen. Du
känner det inte alls så." Men Frieda envisades:
hon kände det så. Helt säkert ville hon känna
det. Lawrences produktion är intressant i så
måtto, som den utgör ett kompendium över
vad engelsmännen under två decennier ville
känna; tills Hitler tog makten strax efter
Lawrences död och de såg vart det hela ledde. Ur
denna synpunkt representerar Lawrence sista
stadiet av romantiken: godtycke, oansvarig
egoism, blodskult, kraft för kraftens egen skull.
Men det var trots allt endast en av de
synpunkter, ur vilka Lawrence kunde ses. Geniet
är en smältdegel. Vad som i dag intresserar oss
är inte Lawrences förkunnelse — om det var
förkunnelse —• utan utgångspunkten för denna,
det framgår klart så snart man fått ett av hans
arbeten i handen. Lawrences fantasi påverkades
av hela England före och efter första
världskriget. Han återinförde i engelsk litteratur den
undertryckta och glömda religiösa formen av
fantasi, en puritansk, främmande, strängt
biblisk fantasi. Han återinförde den direkt
uppfattade erfarenheten. Han skrev inifrån —
inifrån mannen, kvinnan, trädet, räven eller
gruvan. Han må röra sig på en tysk väg, i ett
kök i Nottingham eller i en mexikansk by, han
fingrar inte på sina figurer med ena handen,
som sina naturalistiska kolleger, han griper tag
i dem med båda händerna, med förnuft och
alla sinnen. Borta är den opersonlige
författaren, guden med reservoarpennan;
människorna, träden, gruvorna, fälten och köken
träder rent fysiskt emot oss på sidorna. Och
ehuru Lawrence är den mest personlige bland
romanförfattare, personlig i samma ledsamma
grad som Thackeray, besitter han en
personlighet av det slag, som genast acklimatiserar
läsaren i miljön i stället för att gradvis göra
honom förtrogen med en prydlig plan av det hela.
Han såg de vitaktiga lerspåren och de djupa
märkena på vägen, längs vilken en del av regementet
hade dragit sig tillbaka. Nu var allt tyst. De ljud,
som hördes, kom utifrån. Platsen, där han befann sig,
var fortfarande tyst, kylig, högtidlig; den vita kyrkan
bland träden tycktes vara en tanke blott.
För den, som inte är författare, skulle den
vita kyrkan inte heller ha varit mer än en
obestämd tanke, ett knappt märkbart spår på
själens yta. Eller:
I sitt halvsovande tillstånd var han vagt medveten
om strykjärnets smäll mot stället, dess svaga dunk,
dunk mot strykbrädan. När han väl blivit väckt,
öppnade han ögonen och såg sin mor stå framför spisen
med det varma järnet nästan mot kinden, som om
hon lyssnade till värmen. Hennes orörliga ansikte
med munnen hårt sammanpressad av lidande,
försakelse och brustna illusioner, hennes näsa, en aning
förskjuten åt ena sidan, och hennes blå ögon, unga,
snabba och varma, allt detta kom hans hjärta att
kramas samman av ömhet. När hon stod tyst så där,
såg hon tapper ut och överflödande av liv, men på
något sätt, som om hon berövats vad som tillkom,
henne.
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
