Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
ställning, en av skådespelarens allra bästa. Hur
mycket vidrigare blir då inte blötdjuret snickare
Engstrand, hos vilken välviljan nedsjunkit till
inställsamhet och förljugenheten till
förslagenhet. Ändå kan man inte på allvar bli arg på
Engstrand, därtill är han uppfattad med för
mycket humor av författaren. Engstrand är
clownen som störtar in i manegen mitt under
den livsfarliga akrobatakten och låter oss se
styckets problem ur ett slags grodperspektiv.
Gunnar Olsson ritade en festlig gubbe av den
slinkande och hoverande pratmakaren.
Esther Roeck Hansen gjorde på allvar sin
entré i karaktärsfacket som fru Alving med
stilfull, lätt grånad apparition. Själva entrén var
för övrigt det minst lyckade, rösten ekade som
ur ett källarvalv och aktionen var hårdspänd
till pinsamhet. Men hon mjuknade under
kvällens lopp och klarade de mästerliga
uppgörelserna med pastorn riktigt bra. I sista akten gav
hon också gripande uttryck åt den djuriskt
moderliga skyddsinstinkt, varmed kvinnor
brukar omfatta psykiskt eller fysiskt misslyckade
barn. Claes Thelander hade som Osvald sin
hittills största roll. Han hade tagit fasta på det
förfinat degenererade hos kammarherresonen
men var möjligen litet för fin och spröd.
Särskilt i de första scenerna finns det hos Osvald
ett drag av cynisk nonchalans som inte kom till
sin rätt. Katastrofen i sista akten är inte lätt
att göra övertygande, men Thelander spelade
ut med en furia som trots allt ryckte med.
I Regines roll uppträdde en ny förmåga, Ingrid
Backlin, med stor säkerhet och en uppkäftig
min, som inte var illa träffad även om den var
litet hårt anlagd.
"Gengångare" hade av teaterledningen
tillmätts sex offentliga föreställningar. Det visade
sig för pessimistiskt kalkylerat. Publiken
strömmade till så att speltiden måste förlängas med
ytterligare några kvällar. Långtifrån slutspelad
måste därefter Ibsen avföras för att ge plats åt
en amerikansk fars i vilken ett halvt dussin
skolbarn fick leva rövare i stället för att ligga
i sina sängar och sova. Bild ur teaterlivet.
Georg Svensson
Brända tomten av August Strindberg.
Dramatikerstudion.
Om man uppfattar Främlingen i "Brända
tomten" som ett självporträtt — och det finns
ju många direkta hänvisningar till Strindbergs
liv i stycket — blir figuren onekligen litet
magstark i sin egenrättfärdighet, sin processlystnad
och gudfaderlighet. Men uppfattad som sådan
har den också en del försonande drag, en
medveten eller omedveten ironi i uppläggningen
som rentav kan göra den dråpligt komisk (t. ex.
förtrytelsen över den missriktade sympatin för
den sedan trettiofem år avdöde mannen till
värdshusvärdinnan). Främlingen var redan som
barn en utvald, tålig och högsinnad, trots alla
oförrätter från sina närmaste. Vid tolv års
ålder tog honom hyllningarna för
riksfördär-varen Karl XII så hårt som utslag av mänsklig
dumhet att han gick och hängde sig, och när
han efter att några timmar ha befunnit sig "på
andra sidan" återvände till livet kände han sig
utrustad med ännu överlägsnare egenskaper
och en kraft att genomskada allt och envar.
Efter ett irrande liv världen runt återkommer
han så till sin hemstad, vis och försonlig, i
avsikt att lägga en krans på sina föräldrars grav.
Han anländer just som fädernegården brunnit
ned och vänt ut och in på sitt förflutna. Gamla
och nya hemligheter och falsarier sticker upp
ur bråten på brandplatsen, polisen snokar kring
knutarna, alla i kvarteret misstänker varandra
och är rädda att själva bli ertappade. Det osar
bränt och stinker av ynkedom. Främlingen dras
in i ränkspelet och uppträder som något slags
högsta domare, varvid han har god hjälp av
sina röntgenögon och sitt goda minne.
Strindbergs ursprungliga tankegång med
dramat var väl att ställa ut den mänskliga
futtigheten till beskådande för att sedan i
Främlingens gestalt symbolisera den gudomliga
människan, som lyser frid och förlåtelse över de
i arvsynden trälande. Men han hade ju inte
varit Strindberg om han kunnat genomföra
detta program. Främlingen erinrar om en
medlare i ett slagsmål som i misshugg själv får
en smocka och sedan med liv och lust deltar
i bråket. När han är färdig ligger alla de andra
platt på marken, varefter han erinrar sig sin
mission, samlar sig och lägger en krans på
valplatsen med några väl valda ord. Men i all sin
löjlighet, hur ofantligt mycket mera givande
är inte denna urspåring, denna kaotiska
katastrof för det ideala budskapet, än vad ett
planmässigt genomförande av symboliken skulle ha
blivit. Nu kan man lugnt ge den djupare
innebörden av dramat en god dag och i stället njuta
det, replik för replik, figur för figur, scen för
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
