Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Teater
Gengångare av Henrik Ibsen. Blancheteatern.
När "Gengangere" 1881 kom ut i bokform
kunde Ibsen inte få någon teater för dramat,
som sablades ner som otillständigt och
vämje-ligt. Mottagandet förbittrade Ibsen och förtog
honom lusten att propagera sociala reformer;
i fortsättningen dominerar den misantropiska
individualismen hans dramatik.
Djärva stycken som upprörde samtiden har
en benägenhet att med åren te sig nästan
rörande ofarliga allteftersom de bastioner faller
varemot angreppen gick till storms. Det var en
djärvhet på 1880-talet för en dam att visa sina
vrister, och ungefär lika djärva förefaller nu
många av de åsikter och öppenhjärtigheter som
dåförtiden chockerade publiken. Man kan väl
inte säga att "Gengångare" längre chockerar,
men även en modern publik kan lätt inse att
stycket till att börja med måste ha tett sig som
en oerhörd utmaning. Inte ens sextiofem års
damm har kunnat bädda in de råaste kanterna
eller patinera "Gengangere" till en museipjäs.
Det är j u i allmänhet så med psykologisk
naturalism att den i sin iver att blottlägga skjuter över
målet och resulterar i en människoteckning som
realistiskt sett är lika falsk som den
konventionella. Helt kan inte "Gengangere" frikännas
från detta. Det gäller framför allt Osvald, som
inte längre kan accepteras som en trovärdig
eller ens intressant figur. Ur medicinsk
synpunkt är han inte så föråldrad som man kanske
vore böjd att tro, men hans reaktion på sin
olyckliga belägenhet förefaller oss alltför
patetiskt överspänd och barnsligt outvecklad. Det
är tydligt att Ibsen vid teckningen av honom
velat bravera en smula med sin naturalistiska
fördomsfrihet, men i själva verket har han
romantiserat. Slutscenen när Osvald redan
glidit in i den syfilitiska hjärnuppmjukningens
stadium medan solen gjuter sina första strålar
genom blomsterfönstret och modern stelnat i
fasa bredvid honom är en panoptikonartad
naturalistisk skräckbild som har sina
motsvarigheter i det samtida måleriets avbildningar av
spännande operationer och hypnotiska seanser.
Fru Alving däremot, som av kärlek till sin
son byggt upp hela sitt liv till en
självförnekande lögn samtidigt som hon inför sig själv
gjort upp räkningen med konventionella
moral-och religionsbegrepp, är ingen panoptikonfigur.
Just tvetydigheten i hennes situation ger åt
henne en spänning som gör henne i hög grad
levande som dramatisk karaktär. Det är ytterst
fängslande att bevittna hur hennes
sanningslidelse när den befriats från sin hämsko,
omsorgen om sonens idealbild av fadern,
hänsynslöst bryter sig fram och förtumlad söker
improvisera ett nytt fotfäste åt Osvald. Om det gäller
är hon t. o. m. beredd att stödja ett förhållande
mellan honom och tjänstflickan, trots att ett
sådant skulle vara incest. På några timmar
utvecklas hon till en regelrätt anarkist, och hon
kan rentav inse att hennes makes tygellösa liv
inte enbart var ett utslag av ansvarslöst
lättsinne utan en personlig tragedi, orsakad av en
livsglädje som på grund av en trångbröstad
omgivning, däri inkluderad hon själv, inte fick
ta sig naturliga, positiva uttryck. Nog kan man
tala om djärvhet hos "Gengångare"!
Fru Alving är en betydande personlighet, en
av dem som i alla tider varit dömda att drivas
in i tragiska konflikter mellan plikt och
frihets-behov. Pastor Manders är en lika odödlig men
betydligt vanligare typ, "akkordens aand" har
i honom en lika omedveten som hängiven
tjänare. Att Ibsen med honom ville ge ett nyp
åt svartrockarna är uppenbart, men enbart
satiriskt betraktar han inte figuren. Förljugenheten
hos pastor Manders är knappast betingad av
egoism utan av en beställsam välvilja som vill
göra alla till lags. Och en snäll förljugenhet
måste trots allt bedömas mildare än en krass.
Denna syn på figuren präglade Hilding Gävles
med anmärkningsvärt små medel utförda fram-
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
