Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
vilka här inte bör avslöjas. Tråkigheten är
alltså ett crux som Priestley med nöd och näppe
undgår, svårare har han att förta intrycket av
den egenrättfärdighet, som är ett charmlöst
drag i hans författarprofil. Styckets
demokratiska patos och moraliska common sense förs
fram med något av labourtriumf i rösten som
stundtals blir ganska pressande. Och har han
inte rätt billigt skaffat sig sitt övertag över
styckets figurer genom att göra dem i
ynkligaste laget?
Lars Hanson föreställde kommissarie Gool
i en fascinerande mask där han med
häpnadsväckande små medel lyckats göra ett porträtt
av Priestley själv. Lika skickligt markerade han
det spökaktiga i figuren, den övernaturliga
auktoriteten. Han var verkligen av annan sort
än de andra, ett slags stenmänmska i grått och
svart, med ögon som borrade genom allt
motstånd som diamanter. En ypperlig insats gjorde
Gösta Cederlund som mr Birling, den typiske
citymannen sådan han tar sig ut genom
socialistiska glasögon, fryntlig och urban vid
portvinet och cigarren^ koleriskt indignerad vid
början av det inortodoxa förhöret, småningom
allt osäkrare och slakare inför den annalkande
skandalen för att en sista gång fylla sig med
luft och sedan definitivt punktera. Nästan lika
bra var Elsa Carlsson som hans hustru, även
det en obarmhärtig karikatyr. Bland
ungdomarna, som Priestley låter komma litet
lindrigare undan, fäste man sig särskilt vid
Jan-Erik Lindqvist som sonen, ett blötdjur som
i whiskykaraffen sökt motgift mot den alltför
tryckande föräldraauktoriteten. Rune Carlstens
regi hade väl träffat den engelska miljön.
Georg Svensson
PÅ tre man hand (Tre maa man være) av Jens
Locher. Nya Teatern.
Vad som möjligtvis är kvickt i denna danska
fars är själva uppslaget, som fyndigt tillämpar
vad som på fotografiskt språk kallas
dubbelexponering. Exponering (akt) ett: Jörgen och
Elisabeth är gifta och förälskade, men det finns
två men. Jörgen bedrar henne med Käte, som
i allo är den fina och kloka Elisabeths
motsats, uppfriskande vulgär och absolut
överraskande i sina vildsinta infall. Elisabeth kan
dessutom inte få några barn, och det vil nu
Jörgen så kolossalt gärna ha. Exponering (akt)
två (ett år senare): Jörgen är gift med Käte,
hans våning är upp och nedvänd, grammofonen
och radion vrålar, han får ingen middag när
han kommer hem hungrig, och även det
grundligaste pusskalas kan inte ersätta inkokt ål.
Undra på att han börjat bedra henne med sin
förra fru. Men Käte blir mycket riktigt med
barn, och det är ett enormt pius. I tredje akten
(ytterligare ett år senare) ser vi sedan resultatet
av den dubbla exponeringen på samma plåt.
Jörgen är varken gift med Elisabeth eller Käte,
men han lever ihop med bägge två. Elisabeth
lagar maten, städar våningen och sköter Kates
barn. Käte sköter så att säga nöjesdetaljen.
Jörgen trivs storartat mellan hötapparna men
tar i motsats till åsnan för sig av bägge. Det
är en anslående bild av huslig lycka att se
honom nedsjunken i soffan mellan sina f. d.
hustrur, som matar honom med småkakor och
kyssar, medan den gemensamma babyn sussar
nånstans bakom kulisserna. Otvivelaktigt har
Jörgen realiserat mången vidlyftig äkta mans
önskedröm på ett sätt som annars endast är
förbehållet muhammedaner och mormoner. Stycket
har också en fjärde figur, Jörgens rätlinige
skolkamrat Johannes, som vigt sitt liv åt
sanningen och social verksamhet. Han straffas hårt
för sina löjligt rena uppsåt, blir kär i Jörgens
bägge fruar men får ingendera trots att han
i sista akten lyckats omvända sig till en mera
hurtfrisk amoralisk inställning till livet. Någon
måste ju ta emot örfilarna när en annan fått
monopol på smekningarna.
Locher har gått i skola hos Noel Coward och
lånat friskt från "Private Lives" och "Design
for Living". Kvickheten och elegansen har dock
trillat ur på vägen. Locher försöker vara rolig
hela tiden, och även en oskicklig skytt träffar
ju ibland tavlan om han skjuter tillräckligt
ihärdigt. Han gör inte något vidare kultiverat
intryck och inblandningen av det oskyldiga
barnet är direkt dålig smak. Hans
figurteckning är närmast obefintlig, annat än mekaniska
dockor ser man inte på scenen. Men de var väl
uppskruvade av regissören Bengt Ekerot och
spelade på i ett tempo som välgörande
förkortade föreställningen. I paschans roll såg man
Hasse Ekman, som väl egentligen inte är någon
charmör men som har en viss avväpnande
begåvning för det komiska. Eva Henning som
den anständiga hustrun var nog det som var
mest klass i hela pjäsen och hon agerade med
större säkerhet än vanligt. Gunn Wallgren var
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
