Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
den oanständiga på ett synnerligen ohämmat
sätt. Sven Lindberg var blindbocken som aldrig
fick något knä att sitta kvar i. Rollen är ganska
omöjlig i sin vimsighet, men skådespelaren
åstadkom åtskilliga lyckade miner och tonfall
som tyder på att han i värdigare uppgifter skall
kunna vara en ypperlig komediant. Publiken
och kritiken (på något undantag när) hade inte
måttligt roligt. Det var egentligen bara två
tysta minuter i salongen, den första när Gunn
Wållgren gjorde entré i svarta dessouser, den
andra när hon vid ett senare tillfälle
uppenbarade sig i laxfärgade dito.
Georg Svensson
Film
Sydstataren (The Southerner). Jean Renoir.
United Artists.
"The Southerner", förut försedd med den
mera lyriska titeln "Hold Autumn in your
Hand", har i Amerika uppmärksammats för
en viss likhet med "Vredens druvor", men i
Stockholm har den glidit spårlöst förbi. Det är
en mycket litet publikfriande film som skildrar
en amerikansk bomullsplockares försök att
befria sig ur en mekaniserad slavtillvaro och
skapa sig en självständig existens. Han hindras
av fattigdom, fientliga grannar och en ogin
natur men vinner till slut en åtminstone
tillfällig seger tack vare sin inre styrka och sin
hustrus hängivenhet. Detta äktenskap är mycket
vackert skildrat, med en värme och realism som
inte är vanliga i amerikansk film, och både
Zachary Scott och Betty Field fyller sina roller
med auktoritet ooh intelligens, även om den
senare knappast har trofasthet och flärdfrihet
som sin egentliga specialitet. Renoir har
verkligen upplevt denna berättelse om en mans
kamp för frihet åt sig och sin familj och
åstadkommit en individualistisk och primitiv film
som ligger på samma linje som "Farligt
område" men är mer betydande. "Sydstatarens"
brist är att den inte ens amtyder någon social
lösning på problemet utan endast skisserar en
provisorisk och knappast tillfredsställande
utväg för den enskilde. Den väg tillbaka till
jorden bomullsplockaren väljer som siin enda
möjlighet är alltför fylld av vanskligheter för
att locka till allmän efterföljd, och hur måste
inte det samhälle se ut som kommer livet på
tu man hand i ett förfallet ruckel att te sig
paradisiskt? Därom tiger Renoir, och tar man
fel om man förutsätter en politisk besvikelse
bakom "Sydstatarens" tillkomst? Renoir var
ju tidigare kommunist. Pavane
Carmen. Christian-Jaque. Scalera.
Christian-Jaque är endast känd för svensk
publik genom "Spöket på Saint-Agil",
"Kina-expressen i fara" och "Mordet på jultomten" —
det är inte troligt att "Carmen" kommer att
bidra till en klarare bild av mannens begåvning
och intentioner. "Carmen" tillkom på den tiden
då den italienska filmproduktionen sökte lägga
under sig den besegrade franska och lockade
över mindre karaktärsfasta förmågor med feta
gager — "Carmen" bär tydliga spår av detta.
Den har sett dagen i Cinecittàs vräkiga ateljéer,
som födde sådana alster som "Scipio
Africa-nus" och "Järnkronan", och den italienska
reklamen skrek ut att detta nu var Verket som
världen väntat på, "med idel franska artister
och till ett pris av 30 millioner lire". Det har
också blivit en typisk italiensk kolossalprodukt,
pompös, svulstig, smaklös, och den italienske
fotografen Ubaratas sötaktiga beslöjade foto
kontrasterar alltför starkt mot det skimrande
franska man lärt sig uppskatta. Christian-Jaque
har dels behandlat Bizets musik ganska hafsigt
och dels lämnat ifrån sig en film som inte är
ett dugg spansk, ingenting har med Mérimées
novell att göra och strängt taget inte är
något annat än fotograferad italiensk
rövar-opera. Viviane Romance exponerar friskt sina
lunsiga behag ohämmade av korsett och
bysthållare och rullar fruktansvärt med ögonen,
och när hon försöker sig som dansös, blundar
den känslige åskådaren hårt. Detsamma gör
han när Julien Berteau leker tjurfäktare, annars
har denne unge man en överraskande humor
och en viss underfundig charm. Jean Marais
uppfyller den traditionella fordringen på Don
José: stirrighet, men är den ende i filmen som
har en dekorativ plastik och rör sig med
värdighet. Han kommer — liksom regissören —
bäst till sin rätt i överfallet på diligensen, en
scen som är gjord med destruktiv furia och
verkligt skicklig klippning. Men fullkomligt
hopplös är dödsscenen, som bildar filmens
klimax: en sliskig måne klibbar vid ett
förvridet kulisslandskap där den gråtande Marais
hotar och sticker ned den om ödet orerande
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
