Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Det är ett av de drag varigenom han röjer sin
hemmahörighet i den romantiska tidsåldern,
och det förefaller mig nog, som om E. N.
Tigerstedt i den fina och grundlärda monografi han
ägnat Sainte-Beuve vida starkare borde ha
framhävt detta sammanhang; hela den
historiska och litterära kritiken i modern mening
växer dock fram och når sin första blomning
i och med den romantiska rörelsen och den
nya människoforskning som utgör dess
förutsättning. Till metoden var Sainte-Beuve i varje
fall romantiker och banbrytare, hur mycket
han än var klassiker i tänkesätt och smak, i sin
uppfattning av den mänskliga naturen.
Detta vet naturligtvis Tigerstedt mycket bättre
än jag, men om han inte understrukit det
starkare, så hänger det nog samman med det något
vaga, glättade och konturlösa i hela hans
skrivsätt, obenägenheten för skarpa distinktioner,
för utpräglade dagrar och skuggor. Dylika
fanns det eljest särskilt gott om hos
Sainte-Beuve, både i hans begåvning och i hans
karaktär, och varje studium av dessa glider lätt över
i betraktelser över kritikerns ställning och yrke
som sådana. Mig synes det i varje fall
uppenbart, att hans obestridliga storhet är att söka
på två områden: metodens och
människokunskapens. Naturligtvis har han haft föregångare,
och Tigerstedt har sorgfälligt redovisat dem,
men det är dock han som bringat den
bio-grafiskt-psykologiska metoden till en första
mognad och därigenom blivit pioniären och
föregångaren för all senare forskning och kritik
på litteraturens domäner. Och denna alltmer
fördjupade, alltmer nyanserade metod ledde
aldrig till filiströs vetenskaplighet utan förde
honom ut på människokunskapens vidsträckta
och fruktbärande allmänning. Som moralist
i den specifikt franska meningen av iakttagare
och bedömare av den mänskliga naturen hör
han till de största, till La Rochefoucaulds,
La Bruyères och Vauvenargues’ släkte. Man
kunde säga, att han själv var en tillräckligt
dålig karaktär och tillräckligt medveten därom
för att i grund genomskåda alla mänskliga
apkonster, för att aldrig låta sig förvillas av
det yttre skenet eller än så troskyldiga åthävor.
Han drog gärna ned folk till sin egen nivå, och
hans människokännedom har den bitterhet, den
giftighet som röja dess samband med
människoförakt och självförakt. Det är väl främst
detta som konserverat honom och ännu i dag
gör honom till en levande, ja en högaktuell
författare och till en skarpsinnig kritiker —
trots eklatanta misstag och trots den
karaktärslöshet, som i sista hand blir ännu mer
ödesdiger hos en kritiker än hos andra författare.
Som kritiker hörde Sainte-Beuve för övrigt
till den olyckliga, i och för sig föga
önskvärda sort, som hamnat i yrket i sin egenskap
av misslyckade eller halvgångna poeter och
fiktionsskribenter. Kritiken var för honom en
nödfallsutväg, sedan diktardrömmarna slagit
fel, och först på gamla dagar, om ens då,
fogade han sig i sitt öde. De bästa lärarna
äro knappast de som blivit det därför att
de misslyckats som vetenskapsmän, och
motsvarande gäller för kritikerkallet. Sainte-Beuves
osunda mindervärdeskomplex å yrkets vägnar
framträdde i en motbjudande avundsjuka
vis-à-vis av ödet mera gynnade skribenter, i
personliga rancuner, som förledde honom att
nedvärdera förstarangsförmågorna och
omhulda andraplansfigurerna, vilka senare
visserligen oftast äro mer representativa för en
riktning eller en epok än de förra och därför
mera lockande för botanisten. Men dessutom
stod Sainte-Beuves estetiska mottaglighet inte
alls på höjd med hans människokunskap, hans
historiska sinne och hans sinne för idéer. På
ett fatalt sätt kom han därför att underskatta
Balzac, Stendhal och Flaubert, att negligera
Vigny och Baudelaire, medan han livet igenom
räknade en Béranger bland de stora; dfet är
bara några exempel på hans talrika felgrepp
som bedömare av sina samtida.
Men om Sainte-Beuve tänkte för lågt om
kritikerkallet, så tänkte han i vissa avseenden för
högt om sig själv. Han var sålunda inte ärlig
och modig nog att vidgå det självfallet
subjektiva i sina meningar och utlåtanden. Under
en period av sitt liv ville han framstå som den
rena intelligensen utan åsikter och lidelser,
den där neutralt reflekterar och skildrar det
litterära livet. Under senare år däremot
förklarade han sig vara trött på denna attityd och
ville uppträda som domare. Båda attityderna
förefalla mig lika pretentiösa och lika falska.
Även en kritiker är, och bör ju vara, en
människa av kött och blod med egen vilja, egna
åsikter och egna lidelser, men att försöka dölja
dessa under skenet av oengagerad objektivitet
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
