Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
varje, som visar sig bl. a. i en okritisk böjelse
för psykoanalys och som tillspetsas i ett sådant
yttrande som det att Poe var en sadonekrofil
utrustad med två Oedipuskomplex. Helen af
Enehjelm tycks emellertid vara en lycklig och
generös människa, som konversationsvis vill
meddela andra både sitt vetande och sina ofta
lustiga små reflexioner. Hon är beläst och har
en mycket odlad smak, och det kan inte nekas
att det för en svenska känns som ett stick
då denna behagliga dam, infödd amerikanska,
undrar över att svenskarna aldrig bry sig om
att läsa sina stora döda skalders arbeten.
Elisabeth Tykesson
Fredrik den stores syster
Olof Jägerskiöld: Lovisa Ulrika. Wahlström
& Widstrand 1945. 15:—.
Biografier över svenska drottningar bli
alltmer på modet. Häromåret var det Lundebecks
något sötaktiga porträtt av drottning Josephine,
nu föreligger Olof Jägerskiölds monografi över
Lovisa Ulrika, den efter Gustav II Adolfs
oroliga dotter intellektuellt mest betydande kvinna,
som burit Sveriges drottningkrona. Men
Jägerskiölds arbete bygger på rent vetenskaplig
grund, ja bör rentav betecknas som en
avhandling i miniatyr, försedd som den är med
källhänvisning och en litteraturförteckning, där
man dock efterlyser Kjell Kumliens
välnyanse-rade skildring i Gleerups "Svenska folkets
historia".
Med nöje följer läsaren Jägerskiölds
osentimentala framställning — "osentimental" är ett
älsklingsepitet — alltifrån ungdomsåren i
Berlin, där kärv preussaranda bryter sig mot
importerad gallisk smak. Redan som flicka
utmärkte sig Lovisa Ulrika för ljust förstånd men
även för ett särdeles egensinnigt lynne. I
motsats till sin äldre bror kunde hon oantastad
odla sina kulturella intressen; hösten 1743 fick
den unga prinsessan stifta bekantskap med
själve Voltaire, detta "kaos av klara idéer", och
tidens avgud uppvaktade sin vackra lärjunge
med en madrigal, vilken hör till 1700-talets
utsöktare "pièces fugitives". Den hade med fördel
kunnat citeras — överhuvud märkes hos
Jägerskiöld en viss obenägenhet för den målande
detaljen. Hans flärdlöst framflytande stil bildar
sig gärna efter äldre modell.
Det var som en tvärsäker liten voltairian den
tjugufyraåriga Lovisa Ulrika sommaren 1744
anlände från Pommern till Karlskrona. Redan
första kvällen hon tillbragte med sin make, den
nyvalde tronföljaren Adolf Fredrik, passade
hon med hohenzollernsk framåtanda på att
inviga den hygglige småfursten i de politiska
planer, som storebror i Berlin fäste vid den nya
familjealliansen. (Det må för övrigt anmärkas
att brodern redan i livstiden, ej blott av
eftervärlden, benämndes "Fredrik den store".) Raskt
skapade Sveriges första kronprinsessa — titeln
var dittills okänd hos oss — omkring sig en
förfinad krets, vilken bjärt stack av mot gamle
kung Fredriks plumpa régencehov. Jägerskiöld
kommer med värdefulla notiser om Lovisa
Ulrikas uppmuntran av den svenska vitterheten
och entusiasm för det nya landets historiska
minnen. När han nämner hennes intresse för
kungagrifterna i Uppsala domkyrka, hade han
kunnat tillägga, att det sannolikt även var på
hennes initiativ som 1746 första öppnandet
företogs av Karl XII:s grav: liksom brodern var
Lovisa Ulrika fascinerad av envåldskonungen,
vars seger vid Dyna blev föremål för ett
högstämt ode i kronprinsessans egen
vitterhetsakademi.
Om Lovisa Ulrika på det vittra, historiska
och även naturvetenskapliga området framstod
som centrum i en kulturkrets, vartill vårt karga
land ej skådat maken sedan Kristinas dagar, så
blir tavlan en annan, då vi vända oss till
politiken. Här möta idel misslyckanden och
besvikelser. Hon lierade sig med Hattarna för att
få till stånd en ändring av statsskicket, men
måste vid tronbestigningen 1751 passiv bevittna
en ytterligare vingklippning av kungamakten.
Och föga bättre blev det, när hon kring sig
börjat samla ett brokigt "hovparti", bestående
av yngre militärer, vilka i den nye konungen
hoppades vinna en nådig gynnare. Ihärdigt och
uppslagsrikt arbetade Lovisa Ulrika för sina
syften, men lyckades sällan inge förtroende till
sin vilja eller förmåga att uppfylla givna
utfästelser. När riksens maktägande ständer
omsider blandade sig i den ömtåliga frågan om
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
