Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Scenhjältar
Bo Bergman: Olof Ulrik Torsslow.
Minnesteckning. Norstedts 1945. 9: 50.
Gene Fowler: Godnatt, dyre prins.
JohnBarry-mores romantiska levnad. Översättning
från engelskan av Vanja Lantz och
Eva Lundström. Wahlström
& Widstrand 1945.
18:—.
I sin fint avvägda studie över Edvard Swartz,
1860-talets mest framträdande svenske
skådespelare, nämnde Bo Bergman bland dennes
lärare Olof Ulrik Torsslow, som med sin
romantiska kraftnatur, expansiv och impulsiv, var
den reflekterat melankoliske och stilstränge
lärjungen mycket olika; de förenades likväl i
respekten för yrket och i det hängivna
detaljarbetet. Teaterkännaren och kritikern har
tydligen lockats av uppgiften att i ännu en
akademisk minnesteckning ge ett essayistiskt
porträtt även av den äldre mästaren, överflödigt
att säga, att det blivit en studie av största
kunnighet och finess, buren av sin författares högt
uppdrivna karakteriseringskonst, enastående
förtrogenhet med scenkonstens livsvillkor och
klassiskt behagfulla och klara stil, desslikes
vittnande om den osparade forskarmöda som
ligger bakom de talrika citaten ur samtida
skrifter, brev och recensioner. Dock -—
återigen bekräftas uppfattningen om vår usla
teaterkritik under 1800-talet och om svårigheten att
med hjälp av mer eller mindre sekunda
bedömares uttalanden göra sig en konkret bild av
en stor skådespelare och hans framträdande.
Bo Bergman har denna gång inte brytt sig
om att ge sitt skådespelarporträtt den
tidshistoriska ram som var så intressant och roande
i boken om Edvard Swartz. Värt att notera
hade väl eljest varit, att Torsslow var årsbarn
med Fredrika Bremer och Lars Johan Hierta
och bara åtta år yngre än Almqvist. Han
tillhörde sålunda den generation som kallats
efterromantikens, och det förefaller mig, som om
dess allmänna, varandra korsande tendenser
kunde spåras även hos Torsslow, inte minst
i hans mångfresteri, som gällde såväl olikartade
rollfack som andra konstarter; han försökte
sig ju både med penna och pensel, målade och
skrev teaterpjäser. Men framför allt: då han
börjar sin bana i den patetiska och
deklamatoriska överdriftens, den romantiska yvighetens
tecken och slutar den i behärskningens,
naturlighetens och den tillspetsade detalj realismens,
så synes han mig återspegla ett stycke av hela
tidsutvecklingen. Hans storhetstid inföll under
1840-talet, då liberalismens segel svällde för
förliga vindar och fått så betydande
tillskyn-dare som Geijer och Almqvist. Torsslow deltog
själv i den liberala kampanjen mot den
kungliga scenen; han var stridbar och
oppositions-lysten och skrev inlagor i pressen — det är
drag som höra samman med liberalismens
kampår. Och den självrannsakan, den
själv-bespegling han var mäktig, svarar den inte mot
den romantiska ironi som i denna epoks
diktning allt oftare börjar genomlysa det egna
känsloruset och slå sönder de stämningar man
själv skapat?
Så kunde man måhända fortsätta att lägga
tidsbelysning över det rika biografiska och
teaterhistoriska material som Bo Bergman dragit
fram; här har bara gjorts några flyktiga
antydningar, men fråga är, om inte en utarbetning
och fördjupning efter dylika linjer kunde givit
Torsslows porträtt något av den åskådlighet
och det liv som Swartz-porträttet äger, men.
som det nya konterfejet i viss mån saknar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
