Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
har sålunda kunnat ägna honom en väldig
biografi, vilken så gott som uteslutande tar fasta
på den sidan av saken. Teaterdynastien
Barrymore är ju känd och omtalad över hela den
amerikanska kontinenten och figurerar bland
annat i Edna Ferbers och George Kauffmans
teaterpjäs "Den kungliga familjen", som här
i Sverige framfördes av Oscarsteatern 1930.
Gene Fowler gör ett stort svep även kring de
andra familjemedlemmarna, men först och sist
får man i hans bok läsa om John Barrymore
själv, om hans kärlek till hundar och hans sätt
att bära hatten, hans otaliga poser och upptåg,
hans kärleksförbindelser och
äktenskapsskandaler, hans alkoholmissbruk, extravaganta
heminredningar och vanvettigt luxuösa livsföring
i övrigt. Man får kännedom om så
betydelsefulla detaljer som att faderns bröst var
osedvanligt starkt hårbevuxet, och att John vid
femton års ålder förfördes av faderns
älskarinna: "hans motpart i detta äventyr var inte
endast eldig utan ägde också en virtuositet som
hör hemma i den persiska litteraturen" (s. 78).
Av anständighetsskäl har författaren
naturligtvis måst sätta upp en min av dygdigt
beklagande, men ingen skall tro, att han fördenskull
underlåter att med frustande iver böka i den
parfymerade komposten, och han sockrar
anrättningen med ideliga bedyranden om sin
hjältes storhet. Boken har alltså fått karaktären
av en typisk veckopressartikel i kolossalformat;
om John Barrymore i utövandet av sin konst
finnes här ingenting eller nästan ingenting sagt.
Den hugade läsaren kan alltså känna sig lugn:
här vädjas uteslutande till allas våra
hyeneinstinkter. Holger Ahlenius
Bellmans Stockholm
Gösta Selling, Gotthard Johansson, Göran
Axel-Nilsson : Si Ulla dansar. En
bilderbok om Bellmans Stockholm.
Wahlström & Widstrand 1945.
20:—.
Detta album har främst fjolårets
Bellmans-utställning på Stadsmuseet att tacka för sin
tillkomst och bygger huvudsakligen på det
material som där hade samlats. De av Selling och
Axel-Nilsson författade texterna ackompanjerar
bilderna som ett slags catalogue raisonné. De
försöker inte komma med några ’nya
synpunkter’ utan är av det lättläst kåserande slaget,
vägvisande, kommenterande och påpekande.
Till så gott som varje bild har författarna
skickligt lyckats finna Bellmanscitat som ofta
kommer luften att dallra och figurerna att
framstå ännu mera levande. Man upphör aldrig
att förvåna sig över vilket atmosfäriskt
perspektiv som blir ett resultat av denna förening
mellan autentisk bild och lösryckta,
impressionistiska Belhnansrader. När man efter att
ha bläddrat igenom det hela och åter, med
Martin, står på Södra Bergen och ser ut över
staden, tycker man sig höra den brusa med ett
helt annat brus -— sammansatt av bullret när
fastagerna rullas på Skeppsbron, ekandet av
järnskodda åkarvagnshjul på kullerstenarna i
sommartomma gator, gnissel i riggar och
mastkranar, matrosernas skrik på allsköns rotvälska,
sotarmurres sång och — det enda som binder
en vid nutiden — avlägsen klockklang.
Det didaktiska i texterna är väl inlindat och
bildmaterialet får vara huvudsak. Som givet är
domineras det av bröderna Martin, Sergel och
Rehn, men oerhört mycket annat som en vanlig
dödlig inte i första ögonblicket skulle ha fastnat
för har framletats ur arkiven. I många fall
utgöras illustrationerna av skickligt utskurna och
uppförstorade detaljer ur större bilder, som
just låter genren, Stockliolmsvardagen, komma
fram — en lycklig idé. Vilket sekel! Och vilket
förfall var inte romantiken konstnärligt sett!
Det är bara när det svärmiskt formlösa svenska
låter sig skolas av den latinska, enkannerligen
den glättigare galliska anden som resultatet kan
bli sådant. Man behöver bara se på Martins
skiss s. 201 av några stensättare för att känna
sig vara på god väg mot — Daumier, förbi all
den spetsborgerliga lumpenhet som präglade
reaktionen inom konsten ända fram till
Strindberg. När man vidare tänker på de torra
trä-gravyrer som fått illustrera så många
1800-tals-upplagor av Bellman (för att inte tala om en del
ofta i sitt slag förträffliga men pastischerande
moderna illustrationer), inser man att här
finns det verkliga materialet till en modern
praktupplaga i stort format, en ny Carlén.
I dessa bilder lever miljön. Utgivarna har på
sitt sätt gjort en början till ett försök att inom
Bellmans gränser återerövra Bellman. För varje
älskare av hans värld, amatör eller inte, är
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
