Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
om nästan 400 sidor i kvarto och inemot 150
bilder i svart och vitt och i färg.
Boken imponerar både som en sällsynt
initierad skildring av en stor epok i vår konst och
inte minst som ren arbetsprestation. Materialet
har flödat överväldigande rikt. Författaren har
systematiskt utnyttj at Konstnärsförbundets eget
stora arkiv, nu deponerat i Nationalmuseum,
vidare Pontus Fürstenbergs brevarkiv i
Göteborg samt många andra samlingar. Strömbom
var ute i lagom tid för att hinna få personliga
intryck från flera av Konstnärsförbundets
efterlevande, som Hanna Pauli, Bruno Liljefors m. fi.
Då han ansett det som en väsentlig del av sin
uppgift att göra sakuppgifterna lättare
tillgängliga för kommande forskning har boken
försetts med en väldig notapparat i slutet, där den
särskilt vetgirige får serverat.
Sitt rika material har författaren bemästrat
på ett suveränt sätt och tvingat in det i en
episk, lugnt framflytande skildring. Boken
verkar att vara skriven med lätthet, i ett enda svep,
stilen är spänstig och målande, ibland raljant,
någon gång kanske en smula preciös.
Forskningsallvaret och strävan efter exakthet
utesluter inte ett personligt ställningstagande, som
ger boken dess individuella liv och gör den till
en spännande läsning.
Strömbom har inte eftersträvat en rent
konsthistorisk behandling av ämnet, därtill saknas
ännu en del nödvändiga förarbeten. Knappast
någon av toppfigurerna har ännu fått
vetenskapligt tillförlitliga monografier, och
tidsförhållandena har tyvärr inte tillåtit några mer
ingående efterforskningar beträffande
svenskarnas beroende av sina franska förebilder.
Krönikeformen har inte minst därför med rätta
ansetts som den lämpligaste. Det är en
generations livshistoria som Strömbom velat skildra.
Och när det gäller att främst söka sinnelagets
förvandling hos en hel generation måste
konsthistorikern i lika hög grad bli kulturhistoriker.
Undersöker man konstverkets
tillkomstbetingelser, går man en väg till förståelse som inte så
lätt för vilse som det renodlat estetiska
betraktelsesättet. Vi får en aning om det väldiga,
komplicerade kraftspel, ur vilket konstverken
framgingo och där också slumpen ibland kom
att spela en stor roll, ofta förbisedd av de
renodlade esteterna. Konstverken kommer oss inpå
livet mera från den skapandes sida än från
åskådarens. Vi får också en inblick i de olika
personligheternas växelverkan, som knappast
en hel rad av monografier sammantagna kan ge.
Författaren börjar med att ge en alpvy över
1800-talets konstförhållanden liksom över de
svenska konstförhållandena ända från 1818,
klart och väsentligt tecknad. Den egentliga
skildringen sätter in med 70-talets första
parisinvasion, Alfred Wahlberg och Hugo Salmson,
och redogör för de inte så uppbyggliga
konstförhållandena där hemma, och här kommer
författarens förmåga som genremålare och hans
sinne för den belysande detaljen väl till sin rätt.
Vi får följa hur de unga i allt större skaror
dras till Paris, hur de acklimatiserar sig och hur
de anammar den franska konsten. De tillförde,
som Strömbom uttrycker det, den svenska
konstutvecklingen en ny betydelsefull faktor,
generationsgruppens samlade kraft. Därmed
möjliggjordes den intima, befruktande kontakt med
fransk konst, som både förr och senare tycks
ha varit nödvändig för att tvinga de svenska
krafterna till högsta anspänning. Receptiviteten
när det gällde att tillägna sig friluftsmåleriets
lärdomar var stor nog, men tyvärr saknade de
flesta av pariserpojkarna både mod och insikt
nog för att dra lärdom av det mest livskraftiga
och framtidsdugliga i den franska konsten, den
radikala impressionismen. I stället tillägnade
de sig den i en populär salongsupplaga, så som
den förmedlades av de stora idolerna
Bastien-Lepage och Cazin. Intresset för den tillspetsade
situationen och för de sentimentala
associationerna underordnades aldrig helt hängivelsen
åt nuet, åt ljuset och färgen, och våra parisare
nådde i stort sett aldrig fram till den moderna
tidsskildring som impressionismen hade satt
upp på sitt program.
Det tog lång tid för svenskarna att komma
till botten med problemen och se vägen klart
framför sig. Först mot mitten av 80-talet
började Richard Bergh, Karl Nordström och Nils
Kreuger på allvar studera impressionismen.
Längst kom Nordström. Under inflytande av
Monet och Pissarro lyckades han i sina bilder
fånga ett solljus av en intensitet som ingen
svensk före honom. Hans målmedvetna kraft
och fanatiska koncentration på de rent
måleriska problemen gör honom, om någon, till
Hills andlige arvtagare.
När en rörelse har nått mognadens stadium,
har redan de motverkande krafterna tvingats
fram, om också ännu verkande i det tysta.
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
