Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Strömbom påpekar hur 90-talet förebådas redan
i Kreugers "Vårplöjning" från år 1883 med den
svepande rytmen i linjerna och i de
skymnings-och nattstämningar som både denne, Nordström
och Robert Thegerström togo upp följande år.
Redan 1887 formulerar Richard Bergh i ett
brev hela det nationella måleriets program:
"måla något riktigt ursvenskt, dikterat endast
av svenska känslor". Det är fängslande att få
följa konstnärernas väg mot självbesinning och
självförverkligande, fram till Karl Nordströms
på en gång ömsinta och patetiska
stockholmsskildringar från 1889 som de första rena
uttrycken för denna frigörelse.
Som redan framhållits har det inte varit
författarens avsikt att göra en konsthistorisk
specialundersökning med dissekerande
formanalyser och jagande efter allsköns påverkningar.
Men då och då i förbifarten, mitt i skildringen
av händelser och människoöden, får han
tillfälle att kasta sitt sökarljus över dunkla
sammanhang och dra upp nya linjer för förståelsen
av det konsthistoriska skeendet. Han visar på ett
övertygande sätt, i vilken hög grad 70-talet är
en förberedelsens tid, hur där finns in nuce det
mesta av det som 80-talet skulle föra fram
i ljuset. Hill är den ensamma stormsvalan, som
söker sig fram ända till 90-talets upplevelse av
naturen — i "Villa vid Seine" med sin sugande,
skälvande Munch-stämning — och någon gång
t. o. m. kan närma sig Cézanne i målerisk
rikedom och kompositionens arkitektoniska
fasthet. Grunden till denna Hills konstnärliga
radikalism och outtröttliga tekniska
experimentlusta ser Strömbom i teoretikerns lidelse för
renodlingen av problemen. Därmed har han rört
vid en av komponenterna i den hillska gåtan.
Ernst Josephson hör ju också till de
nyskapare som är omöjliga att mota in i en bestämd
fålla och som anat kommande släktens
uttrycksmöjligheter. Till den nu så aktuella
diskussionen om honom ger Strömbom några
intressanta bidrag. Han påpekar t. ex. att "Näcken"
inte bara är ett barn av en rent nordisk
romantik utan också har ett idéhistoriskt samband
med en rad av den franska konstens
passionsgestalter, inspirerade av grubblet över
skönhetens och livsnjutningens nödvändiga
sammanhang med lidandet, och han finner där
också en rent formål släktskap med den
samtida franska formkulturen. Många har förbryl-
lats av Josephsons idé att flytta ut "Näcken"
i det klara dagsljuset och därigenom göra den
ännu mer vidunderlig, mera handgripligt
overklig, och man har funnit tanken motsägelsefylld,
okonstnärlig. Kan denna idé att göra "Näcken"
till "Strömkarlen", som författaren framkastar,
ha inspirerats av Böcklins "Böljornas lek" med
centaurerna som tumlar om i solskenet ute pä
havet, som man vet att Josephson beundrade
och som han med säkerhet såg utställd på
Blanchs salong år 1883?
Inte minst värdefullt är det att läsaren hela
tiden hålls à jour med kritikens inställning till
tidens konstskapande, Han får så att säga på
köpet ett utkast till en konstkritikens historia
under dessa brytningsår. Det dominerande
motivet i de tongivandes förkunnelse var att
svenska konstnärer borde arbeta med svenska
motiv och helst i hemlandet. Konsten skulle
säga sanningen om livet, men en själfull och
behaglig sanning. De litterära, patriotiska och
moraliska värdena i konsten framhöllos på
bekostnad av de rent estetiska, och därför är
det helt i sin ordning att just ett par av dem
som vår tid sätter allra högst, Ernst Josephson
och Karl Nordström, blev värst misshandlade.
Bilden saknar dock inte helt ljuspunkter. En
positivare inställning till det nya som växte
fram hade Karl Warburg, litteraturprofessorn,
och Georg Nordensvan. Av 70-talets kritiker
anser Strömbom att Strindberg var den ende
som gav intryck av att se konstnärligt, direkt
och intensivt, kanske inte minst tack vare sitt
eget sysslande med landskapsmåleri. Han ägde
förutsättningar att bli en konstkritiker i modern
mening. Det är uppbyggligt att få veta att det
också fanns en och annan som såg tillräckligt
skarpt och oförvillat för att antecipera vår egen
tids värderingar. Så säger Georg Pauli i ett
brev till Pontus Fürstenberg redan från
80-talets slut om Ernst Josephsons
sjukdomsteckningar, att "de äro så genialiska både som
tanke och form att de ej ha sin make, om ej
bland den store Dürers arbeten". Vårt andra
återuppståndna stora geni C. F. Hill fick
skyldig honnör redan under sin livstid av
journalisten Gottfrid Renholm — samme man som
Josephson så fint tagit på kornet i ett berömt
porträtt — vilken i en anmälan av Parissalongen
1876 förklarar att Hill i genialitet övergår alla
de andra svenskarna.
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
