Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
konsten åt en större publik, men han har haft
turen dels att lyckas i sitt uppsåt, dels att också
ge detta studiematerial tillbaka åt fackmännen.
Som den här presenteras är det möjligt att på
ett helt annat sätt än tidigare utarbeta en
genomgående uttryckstolkning och med
utgångspunkt från den bestämma de speciella
kulturkvaliteter som konstituerar uttrycken och
deras stilistiska formulering. Denna sida har
hittills inte blivit sammanfattande behandlad.
Studiet av den medeltida bildkonsten har i
huvudsak varit inriktat på uppgiften att
hänföra det svåröverskådliga materialet till
stilistiska och ikonografiska grupper. I Källströms
sätt att redigera sitt bildmaterial ligger
emellertid knappast början till en sådan
uttryckstolkning. Han har ryckt bilderna ur deras
historiska sammanhang och utan absolut konsekvens
grupperat dem efter ett socialt schema
himmel — jord — underjord. Det är gjort med
lätt hand och med ungdomlig glädje över det
mänskligt karakteristiska. Boken har därigenom
vunnit en viss omedelbarhet som Källström
raskt formulerat i egna bildtitlar — "En tölpig
munk", "Den däste prelaten", "Sorgens ansikte"
o. s. v. Karakteristiken kan väl då och då vara
ofullständig, och värdet av dessa bestämningar
blir diskutabelt. Notkes "Sankt Göran" kallas
t. ex. för "Gentlemannaidealet". Att detta är
en anakronism har naturligtvis författaren varit
medveten om, men förlorar han inte mer än
han vinner när han avstår från att
karakterisera utifrån skulpturens egna förutsättningar
och i stället drar paralleller med moderna
människotyper? Källström har nästan genomgående
frigjort medeltidens ansikte från det speciella
tidsbestämda medvetande som det speglar och
i stället låtit det lämna stoff åt en allmän
fysio-nomik. "Medeltidens ansikte" — titeln blir
därigenom delvis inadekvat. Det är medeltiden som
lämnat stoffet, men det är endast undantagsvis
medeltidens livsvärden och andliga valörer
Källström finner uttryckta i anletsdragen. Det
är betecknande att han försöker förklara Guds
anlete på Uppsala domkyrkas sydportal med
Edelfelts porträtt av Louis Pasteur.
På detta sätt har boken delvis blivit ett
galleri för pittoreska affekter; det är svårt
att få grepp på den inre verklighet som
avbildar sig i dessa ansikten. Källström har varit
fängslad av att så mycket kan vara aktuellt
och livslevande i detta gamla, och han har
lyckats fånga charmen i myllret. Men det är
frågan om han behövt förlora denna i och
med att han lyckats fånga mer. Om han samlat
bilderna efter en plan som byggt mera på
historisk konsekvens (den behövde därför inte vara
i detalj kronologisk) skulle man kunnat följa
förloppet i den värdeförskjutning och
värdekritik, som dessa medeltidsmänniskor berättar
om. Man skulle fått en skildring skisserad av
den inre förvandlingen hos de livsvärden som
här upplevs i smärta, ironi och indolens.
Under arbetet med boken har det samlats ett
bildmaterial som skulle räcka till ytterligare
ett par sådana här böcker. Det medeltida
måleriets ansikten skulle då presenteras på samma
sätt. Det skulle vara mycket roligt om
författaren verkligen får genomföra sin plan på en
sådan fortsättning. Sven Alfons
En Edelfelt-monografi
Bertel Hintze: Albert Edelfelt. I—III. Söder,
ström & Co. Helsingfors 1942, 1944.
Det är en händelse som säkerligen inte bara
ser ut som en tanke, att Bertel Hintzes bok om
Albert Edelfelt bär tryckåren 1942 och 1944.
Ännu fyrtio år efter sin död står Edelfelt som
den stora, sandande gestalten i finsk konst. Han
betecknar på en gång det nationellas
genombrott och samhörigheten med västerlandet. Än
en gång får han spela rollen av
kulturambassadör, och än en gång ljuder "Björneborgarnas
marsch" i Edelfelts inspirerade tolkning som
en trotsig fanfar till Finlands folk. Den
skapades under trycket av de
förryskningssträvan-den, som i början av 90-talet hotade finnarnas
i lag stadgade och dittills respekterade
självständighet inom det ryska imperiets gränser.
Det är intressant att se, och författaren klargör
på ett fängslande sätt, hur konstnärens krafter
plötsligt frigjordes inför detta hot. Alltsedan
barndomen förtrogen med "Fänrik Ståls" värld
hade han tidigt försökt gestalta den i bild, och
diet var i full överensstämmelse med den
kulturtradition han vuxit upp i såväl som med tidens
uppfattning om konstens högsta mål som han
efter studieåren i Helsingfors begav sig till
Antwerpen för att liksom den beundrade Georg
von Rosen utbilda sig till historiemålare. Den
även i svenska hem från sekelskiftet ymnigt
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
