Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Men det är inte redogörelserna för de
konstpolitiska irrgångarna och de estetiska
sammanhangen som tar huvudparten av utrymmet
och intresset i Strömboms bok. Det gör
människorna. En väldig kavalkad av konstnärer,
samlare, tidningsmän och vanligt folk drar
förbi, alla livfullt och pregnant tecknade. Med
psykologisk inlevelse och med skickligt
utnyttjande av materialets dramatiska möjligheter
låter han de agerande komma oss in på livet.
Inte minst de talrika välvalda brevcitaten
skänker inblickar i de intimt mänskliga
sammanhangen, som är högst fängslande. Och den
tidens människor kunde skriva brev, de gjorde
det till en konst. Många avslöjar en verklig
litterär talang, främst naturligtvis de
mång-skrivande Josephson, Richard Bergh, Georg
Pauli och Carl Larsson men också andra. Deras
brev handlar ofta om väsentligheter, men också
om livets tusen små löjliga bekymmer och
glädjeämnen. (Man frågar sig om en
motsvarande inventering för nästa "stora"
generation i vår konsthistoria, 1909 års män, skulle
ge en tillnärmelsevis lika givande skörd.) Och
det som starkast stannar kvar i minnet, sedan
man lagt igen boken, är inte en rad tavlor eller
situationer utan några gripande människoöden.
Sixten Strömboms stora rundmålning över
70- och 80-talens svenska konstliv är väl den
mest uttömmande och initierade skildringen av
en epok i vår konsthistoria som hittills sett
dagen, och ingen kommande forskare på
området kan gärna gå förbi den. Boken är på en
gång en materialsamling i ord och bild, skönt
illustrerad, vederhäftig och mättad av fakta,
samt ett stycke svensk kulturhistoria, serverad
i en form som gör den lättläst som en roman,
för att använda förlagsreklamens ingalunda
överdrivna uttryck. Och man har därför goda
skäl att med stora förväntningar motse verkets
andra del, som beräknas dröja tre år. Den
kommer främst att visa hur det komplicerade
90-talet växer fram i växelverkan mellan den
franska "1’art nouveau" och det fördjupade
nationella självmedvetande som umgänget med
den svenska naturen tvingar fram — en epok
som kanske rent mänskligt inte har samma
dramatiska högspänning som den föregående
men konsthistoriskt är ännu intressantare.
Nils Lindhagen
Medeltidens ansikte
Olle Källström: Medeltidens ansikte.
Nordisk Rotogravyr 1945. 18:—.
Det är inte ett halvsekel sedan de
konsthistoriska fackmännen började intressera sig för
den medeltida bildkonsten här i Sverige.
Dessförinnan var den som helhet i det närmaste
okänd. Den stora allmänheten kände endast till
den i enstaka lokala monument, och en
annorlunda beskaffad estetisk dogmatik stod i vägen
för den rätta värderingen. Men genom att
denna konst var så pass okänd, när
fackmännen tog den om hand, har den också råkat
förbli fackmännens konst. Den har stannat
under deras stränga observation, och den
bredare publiceringen har fått anstå tills den
förberedande systematiska rutinundersökningen
blivit gjord. Under denna långa karantäntid
har medeltidskonsten fått nöja sig med det som
åtminstone hittills varit den obestickliga
vetenskapens ankarsmedja — små, fula, trista och
oenergiska reproduktioner. Om det nu genom
den svenska bokmarknadens allt starkare behov
av konstlitteratur kunde bli ändring i detta är
det inte omöjligt att det kommer att visa sig att
tio gånger bättre bildmaterial ger tio gånger
mer levande vetenskap, mer utblickar och
kombinationer och framför allt betydelsefullare
ut-tryokstolkningar. Nu är det i varje fall hög tid
för medeltidskoinsten att tränga utom
specialisternas cirkellinje, och när evakueringen
avvecklas kommer iipplivningsförsöken troligen
att bli energiska. Starten har gjorts med
"Tiotusen år i Sverige" från Statens historiska
museum. Nu kommer en inte mindre lockande
publikation, en effektfull och säkert också
effektiv bildsamling av medeltidens ansikte,
redigerad av Olle Källström. Hans
upplivningsför-sök är inte konstgjord andning. Materialet har
en egen levande mänsklighet som bara fordrat
frisk blick, förlösande hand och skickliga
fotografer för att växa fram. Han låter endast
"ridån gå upp" och spelar själv en anspråkslös
roll som conférencier i en kåserande inledning
och tillsammans med Rune Norberg i en
utmärkt katalog med redogörelse för alla de olika
forskarnas dateringar. I drygt hundra
helsidesbilder får medeltidsskulpturen sedan nästan
själv förklara sina anletsdrag.
Källström har velat ge den gamla kyrko-
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
