Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Erik Blomberg: Spelmannen och sprattelgubben. En Josephsonstudie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPELMANNEN OCH SPRATTELGUBBEN
den lille spelmannen-sprattelgubben gör sig så
livligt påmint i den vuxne mannens erinring
och fantasi. Födda ur en ström av liknande
minnen och känslor skall slutligen Näcken och
Strömkarlen ta gestalt.
Karl Wåhlin har i en not i sin bok påpekat,
att den i Skokloster 1871 skrivna dikten
"Sommarnatt" andas samma självförebråelse som
historien om sprattelgubben. Men diktens
egentliga innebörd har han inte upptagit till
granskning. Att den återger ett barndomsminne är
tydligt och ett minne av samma slag som det
nyss relaterade, fast det här blivit erotiskt
färgat och systrarna uppträder förklädda till
"bygdens tärnor", som binder kransar i
månskenet. Det väsentliga är emellertid att Ernst
på samma sätt vållar flickorna förtret:
Men jag är ung och är full av spratt,
mig lyster störa mitt eden,
jag springer fram för att nå en skatt —
Skatten är en av flickorna, "den lilla älvan med
gyllne lockar", som gossen tar fatt och häftigt
kysser, tills hon gråtande springer sin väg:
Jag störde glädjen, göt gift i håg,
rev sönder bilden på kullen;
nu gör jag sorgsen mitt återtåg
och ror den gungande julien.
Ha, ha, ha, ha!
Så skratta flickorna uti skogen,
så skratta trollena inunder våg.
Men att jag vållade Gretas tår,
det till mitt hjärta går!
Det är nog en mycket vanlig pojkerfarenhet
som Josephson här har återupplivat i romantisk
omskrivning — infantil sexuell aggressivitet
mot kvinnliga lekkamrater — det för oss
intressanta är emellertid att han förbinder sin
vaknande skuldkänsla med Näckenmotivet — "så
skratta trollena inunder våg".
Han skall göra det ännu en gång — och på
ett avgörande sätt — i det brev han skrev till
modern från Norge 1872, där han skildrar hur
han lagt sig att sova en natt ute i det fria:
Där på den knotiga gångstigen bredde jag ut min
filt. Jag lade mig till vila där, såg mig omkring i den
ljusa midsommarnatten, jag såg mellan de höga
grässtrån på kanten av stigen, forsens skummande vatten,
och över det mörka bråddjupet svävade en vit fjäril.
Det var det sista jag såg. Så slumrade jag av vid det
eviga bruset där nere på djupet. Då drömde jag att
det var Näcken med sitt långa silverskägg som spelte
ur djupet det bästa han förmådde (och det var icke
dåligt!). Jag drömde om en grön äng med många
märkvärdiga blommor, där dansade alfer med lätta
språng.1 Jag drömde om en enda älva med mörka
lockar, hon dansade icke, hon band bara
ängsblommor, hon försmådde alla de granna främmande
blomstren. Och när hon såg på mig kände jag mig
så underlig om hjärtat. Giv mig darrgräs, sade hon
milt och bestämt. Rösten kände jag nog också, men
jag vågade ingenting säga, jag var så rädd att hon
skulle försvinna, och så förändrade sig alltsammans.
Jag tyckte det var syster Gelly när vi båda voro barn,
vi hade nyss flyttat till landet, hon band på en av
sina älskliga buketter av ängsblommor. Giv mig
darrgräs och törnrosblad, sade hon milt, men med långa
stjälkar, sade hon nu som då. Jag var så ivrig att
skynda mig, händerna blödde av törnen, men jag
hade givit henne varmare blod om hon hade fordrat.
Hon fick sina blad och sitt darrgräs, och nu var
buketten färdig. Hon gav mig buketten och smålog,
som du så väl vet att hon kunde. Jag ville
överväldigad kyssa hennes hand, men då vaknade jag, allt
var försvunnet, utom en tår som jagade en annan
över kinden.
Scenen har mycket gemensamt med den i
"Sommarnatt" där också en av de små
blomster-plockerskorna kallas för älva. Samma
upplevelse har han återgett i dikten "En dröm":
Surr, surr, surr, surr.
Ser du flickan med nattsvarta hår
skogsblommor binda dem mången försmår?
Darrgräs ber hon om, darrgräs min vän,
det är Gelly som kommit igen.
1 Den romantiska bildkonsten i Sverige hade redan
förbundit Näcken-älvkungen med älvleken, då J. tog
upp motivet i en dikt "Vid regnbäcken" (i juni 1871,
alltså sommaren före den norska resan):
Då hörde jag Näcken sin gullharpa slå.
På ängen där dansa de älvor små.
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
