Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Erik Blomberg: Spelmannen och sprattelgubben. En Josephsonstudie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK BLOMBERG
Vyss, vyss, vyss, vyss.
O, hur jag darrar att bilden förgår,
känn hur mitt arma hjärta det slår.
Se vi äro små barn som förr,
binda blommor vid myggors surr.
Stanna syster, stanna jag ber,
sen kan jag visst aldrig synda mer.
Giv mig darrgräs, hon åter bad,
darrgräs och småväxta törnrosblad.
Jag plockar som om det för livet stod,
tills fingrarna färgas av droppande blod.
Och om hon så om mitt hjärtblod bad,
så vet jag förvisst, att jag gåve det glad.
Vem binder väl blommor som du dem band?
Ack låt mig få kyssa din dyrkade hand.
Men ack, jag vaknar, drömmen han brast,
bilderna flykta till skogen med hast.
Vad står åter för synen jag kvad? —
Natten och kindens fuktiga bad.
Uppvaknandet är detsamma som efter
drömmen i Rom — till mörker och tårar, men
saknaden, självförebråelsen ljuder här ännu
bittrare: om systern bara ville stanna skall Ernst
"aldrig synda mer". Uppenbarligen är det mot
sina systrar han på något sätt har förbrutit sig,
och denna synd har han funnit så stor, att han
skulle vilja gälda den med sitt hjärteblod.
Några år tidigare hade den äldsta systern
Gelly gått bort efter ett kort äktenskap, och
Ernst sörjde henne bittert. Som liten pys hade
han tagit till sabeln och huggit in på en
kroknäst turk, som var invävd i moderns
orientaliska schaggmatta och som han trodde kom
för att röva bort hans älsklingssyster.
Men han var inte bara innerligt fäst vid
sina systrar, det rådde också en stark rivalitet
mellan den ende pojken och de tre flickorna
i familjen. Den framträder ännu tydligare i den
sångcykel han tillägnade sin systerdotter Gelly.
Ett av dessa versifierade barndomsminnen
berättar hur han kände sig "bedrövad och
lumpen", då han fick sitta i skuggan av
"olje-husklumpen", medan systrarna satt i
lampskenet och sydde, och hur han tog revansch
genom att be sin mamma om nål och tråd för
att på det sättet få en plats i ljuset.
Ernst Josephson var av allt att döma från
början en ytterligt vital och handlingslysten
pojke. Men han hade också en god portion
sentimentalitet och svärmisk vekhet i sin natur
som de många uppfostrarinnorna tävlade om
att utnyttja. Därtill kom att fadern av allt att
döma var en mycket vek natur. Myndig till sitt
väsen var i stället modern, och då hennes make
dog när Ernst endast var tio år gammal blev
hon den verkliga auktoriteten — med systrarna
förmodligen som ivriga medhjälparinnor.
Denna utpräglat feminina miljö med dess
ofrånkomliga kärlekstyranni — förstärkt av
den dyrkade farmodern och en gammal
trotjänarinna — har tydligtvis av Ernst Josephson
själv uppfattats som ett problem i hans liv. I ett
brev till en av sina släktingar skrev han 1876:
Båda ha vi haft den olyckan att tidigt mista vår
fader, och mycket gives som en moder om än så
förträfflig, omöjligen kan betänka och överskåda.
Svårast är det när ynglingen går ut bland främmande
människor och kommer in i en verksamhet, då
moderns råd och insikter endast kunna tjäna till hälften,
då de icke kunna stödas på praktisk erfarenhet.
Man står överlämnad åt sig själv att så gott man kan
bilda sig till man. Den faderlöse lär sig visserligen
att handla på egen hand och följer ofta energiskt ett
mål, som han satt sig före, men under vägen dit
bildar sig en massa egenheter och småfel, som kunna
bliva stora nog med tiden, men som under en faders
ledning helt lätt och naturligt i tid blivit röjda ur
vägen, om icke döden varit. Hur många gånger har
jag icke fått plikta för dessa fel, som bildat sig så
småningom och bringat mig i förlägenhet och
bedrövelse och kommit mig allt djupare att sakna min
hänsovne vän. Jag tror att det bästa medlet att i
någon mån ersätta förlusten är att ofta hålla
allvarliga samtal med sitt samvete och säga sig själv: "Jag
undrar vad min fader säger till den handlingen eller
till den tanken", alldeles som om han ständigt vore
oss nära. Så tror jag det skulle gå oss lättare att
.202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
