Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Erik Blomberg: Spelmannen och sprattelgubben. En Josephsonstudie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPELMANNEN OCH SPRATTELGUBBEN
undvika alla vådor, ty vem av oss vill bedröva den
heliga skuggan? —
Ynglingens mognande till man sker enligt
psykologerna med hjälp av en
fadersidentifikation. Redan den omständigheten att av
Josephsons föräldrar modern var den psykiskt och
fysiskt kraftfullare bör här ha vållat en inre
svårighet, som fördjupades av faderns tidiga
död. Förlusten har han sökt att ersätta genom
att bevara fadersidealet levande — i det egna
samvetet. "Vem vill bedröva den heliga
skuggan?" frågar han sig i brevet — hans
"överjag" tycks alltså tidigt ha fått en religiös
färgning, säkert förstärkt av den kvinnliga
omgivningen, som i fadersminnet fått en mäktig
bundsförvant.
Det blir då lättare att förstå den
samvetsömhet som yppar sig så starkt i de
barndomserinringar på vers och prosa som jag nyss
citerat. Liksom de flesta pojkar har den lille
Ernst förmodligen vid något tillfälle visat sig
närgången mot sina systrar och bestraffats för
sin "obeskedlighet" av den stränga modern.1
Hos mindre sammansatta naturer brukar sådana
barndomsupplevelser gå spårlöst förbi, men hos
de ömtåliga och splittrade kan de långt sedan
de sjunkit ned i det undermedvetnas djup bidra
till att skapa eller vidmakthålla olika trauma
och hämmande komplex, förnimbara bl. a. i en
överdriven skuldkänsla. Har Freud rätt är det
ytterst infantila önskningar gentemot modern
som här utgör källan, en källa som däms för
av upprepade förbud, genom uppfostran
förvandlade till moralbud eller samvetsbud.
Ernst Josephson har tydligen som liten varit
både starkt impulsiv och mycket mottaglig för
påverkningar utifrån, närmast från familjen,
som han var så varmt fästad vid. Ju äldre han
blev desto tydligare framträdde motsättningen
1 Fru Gustafva Josephson var enligt de närmastes
utsago en godhjärtad, men moraliskt mycket
ford-ringsfull person, som hårt bedömde de "felsteg" som
förekom inom släkten.
mellan denna temperamentets häftighet och
hans överspända känslighet gentemot dem han
älskade och satte högt.
Låt oss sammanfatta vad vi hittills funnit!
Då spelmansmotivet för första gången
framträder i Josephsons tillvaro är det som en
barndomsupplevelse, så betydelsefull, att den länge
bevaras i den vuxne mannens erinring och inte
bara nedtecknas i brevform, utan även görs
till ämne för en lyrisk dikt. Minnet är intimt
förknippat med en smärtsam skuldkänsla
gentemot systrarna (och modern), som i sin
sam-mansatthet rymmer både grämelse och ömhet.
Samma ångerköpthet — förbunden med en
Näckenreminiscens — återkommer i dikten
"Sommarnatt", vars biografiska innebörd
framgår av en jämförelse med dikten "En dröm",
där den blomsterplockande älvan bär hans
älsklingssyster Gellys namn. Liksom i fråga om
julaftonsdrömmen från Rom finns det också
till denna drömdikt en biografisk brevvariant,
som berättar om hur Ernst på sin resa till
Norge en natt lagt sig att sova vid forsen i
Eggedal och då han slumrat in i drömmen först
hör Näcken spela och sedan ser sin syster Gelly
som en älva binda blommor på ängen.
En tredje dikt, "S:t Hansnatten", skriven
i Eggedal 1872, lokaliserar ytterligare brevet
och dikten "En dröm":
Nordens blomsterfest, S:t Hans,
ljusast bland de nätter ljusa!
När från fjället forsar brusa,
gigor gå i daln och dans.
Ensam, på en knutig stig
sällan sökt av mänskofötter,
vilar jag på furans rötter
stämd till sinnet underlig.
Sista versen upprepar brevepisoden om den
vita fjärilen över det mörka bråddjupet likt en
symbol för älvlik oskuld, hotad av
avgrundsmakter:
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
