Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Erik Blomberg: Spelmannen och sprattelgubben. En Josephsonstudie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPELMANNEN OCH SPRATTELGUBBEN
Men framför allt är det här en inre dualism
som Ernst Josephson velat ge uttryck åt. Han
kallar den unge spelmannen sin egen fantasi,
medan den andre Näcken "var forsen som
brusade förbi". Gång efter annan i sitt liv
skulle Josephson identifiera sig med forsen,
med det strömmande vattnet, som likt
människans eget blod rycker allting med sig i sitt
lopp. Här låter han Näcken spela, tills
ynglingens giga "går efter och mister all sin sans".
Så har han sedan målat sin Näckengestalt
— som en yngling i träns — ett medium för
omedvetna krafter, som får honom att
motståndslöst röra sina armar i takt med det
brusande fallet. Det spasmodiska, nästan ryckiga
i Näckens rörelser framträder ännu tydligare
i Strömkarlen -—- de dirigeras som av en
osynlig hand. Ofrivilligt kommer man att tänka på
sprattelgubben-spelmannen som väckte hans
barnsliga samvetsömhet och kom änglar och
djävlar att för första gången spela krona och
klave om hans arma själ.
Från Eggedal skriver Josephson under arbetet
med målningen till en vän:
Vad det är svårt att leva livet rätt, och vad
städernas onaturliga sophög leder oss långt från livets
mening! Lägg dig så lång du är mot den
gräsbeklädda jorden, och det är som om din moders hjärta
klappade mot ditt; du fattar i ett ögonblick din
tillvaro och ditt slut...
Vilket är det ögonblick, som tycks innefatta
hela tillvaron och samtidigt dess slut, om inte
den sexuella hängivelsens, orgasmens, som
rymmer både liv och död. Men i det undermedvetna
är den förbjuden och skuldbelastad — hos den
som aldrig kunnat frigöra sig från de infantila
banden.
Vad jag älskar forsen! Den tonar oavbrutet som
den skönaste musik: jag hör ständigt nya melodier
och märkvärdiga ackorder; det är den nordiska
naturens orkester, där Näcken spelar första fiol. Musik,
du hörselns gudom! Du har droppat fram ur naturens
växlande låt: ur havets barm, ur bäckens klang, ur
•vindens sång, ur skogens sus, ur fågelns sirliga drill!
Detalj av "Näcken", Göteborgs museum
Kom! Kom och riv mig bort på dina stolta vågor,
och låt mina tankar sväva som fiskmåsar med
utsträckta vingar! Blott du kan svara till mitt blödande
hjärtas slag! O att det finge förblöda i din ström!!
Vem är det Josephsons "Näcken" ytterligare
erinrar om? Detta tillbakakastade huvud med
sin kvalfullt vidöppna mun är en plågads, en
fjättrads som dignar under smärtan. Man
tänker oemotståndligt på den korsfäste och utbyter
bladkronan mot törnekransen.
I en uppsats, "van Gogh och Josephson", har
Carl Nordenfalk visat, att det är huvudet till
Rodins "Den förlorade sonen", utställt på
Salonen samma år som Josephson började måla
Näckenmotivet, som närmast tycks ha tjänat
som förebild. Men även detta huvud är
genomdränkt av ett religiöst patos.
I "Strömkarlen" har Josephson som i intet
annat verk tolkat sin bundenhet och sin längtan
till befrielse. Denna längtan är tragisk,
därför att den är omöjlig att tillfredsställa. Den
gäller nämligen en återförening med allmodern
naturen och på samma gång med den oänd-
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
