Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Erik Blomberg: Spelmannen och sprattelgubben. En Josephsonstudie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK BLOMBERG
"Förändring" och "Svanesång". Säkert är det
sorgen efter modern som nu bryter fram sedan
frihetsvågen ebbat ut, och jag tror Karl Wåhlin
har fullkomligt rätt, då han i "Näcken" ser ett
andante funèbre, en transponering av "sonens
känslor vid moderns död", desto mer som
landskapet erinrar om Trollhättan, där Josephson
stannade på väg till moderns sjukbädd, en
månad innan hon gick bort. "Näcken" i
Göteborg har målats med samma breda pensel som
"Smederna" — de båda motiven har redan
tidigare tangerat varandra: i dikten "Peter
Smed" (senare utformad till ett versdrama),
-där smeden köper kungadotterns kärlek för en
gyllene ked och fläckar hennes oskuld, så att
hon till sist, då hon söker två sig ren i bäcken,
måste ge sig till "vattenanden, som vaggade
henne död" -— är inte den konstförfarne
smeden konstnären själv, som här ännu en gång
varierar sin skuldkänsla?1
En symbol sådan som Josephsons forskarl
kallas på psykopatologins språk "förtätning":
den utmärker sig på samma gång för sin
subjektiva känslobetoning och sin mångtydighet.
Det är därför naturligt att konstnären valt en
primitiv mytgestalt, då han velat koncentrera
sina komplexa upplevelser i bild. Näcken är
både människa och gudom, både natur- och
drömgestalt, verklighet och fantasi. Liksom den
själssjuke försjunker han i sig själv och
hänger sig åt den övermäktiga kraft som
genomströmmar honom.
Som jag redan antytt har Josephson
upprepade gånger identifierat sig själv med forsen,
det fallande och brusande vattnet. Att följa
en opersonlig naturdrift blir en allt starkare
■önskan hos den som känner det personliga jaget
splittras och förkvävas:
På ingen jag skyller mitt öde;
jag följer min levnads ström
11 dramat är flodguden "halft menniska, halft
häst" (folktrons bäckahäst) och förkroppsligar den
vilda, förödande naturdriften.
och rusar med eget flöde
från boja, stängsel och töm.
Jag utan beräkning vänder
tillbaka till jordens famn
och skrattar vid avgudabränder
åt ära, rykte och namn.
Då slutligen sinnessjukdomen närmar sig
— försommaren 1888 — ger Josephson i ett
brev till Richard Bergh ett skrämmande uttryck
för sin känsla att vara ett offer för detta
naturkrafternas blinda spel, som han inte längre vill
värja sig mot:
Ja — här hänger jag för havets alla vindar och
dinglar och slänger, men jag knäpper med fingrarna
och dansar min francaise i tankarna: har du sett hur
rullan går, rullan går.
"Rullan går" var en burschikos, ytterligt
grovkornig visa om apostlarna och profeterna
som sjöngs i marschtakt: Josephson försöker
liksom besvärja det obscena innehållet, lusten
att slå sig lös, med francaisens stiliserade turer.
Som den musikaliske sprattelgubben ser han
sig själv, och mitt i sin desperata fantasi
markerar han den bundna rytmen.
Det är vid en tidpunkt då Ernst Josephson
inte längre med sin personliga vilja förmår
dirigera sitt liv, då han tycker sig upphängd
i rockstroppen dinglande för alla vindar, som
han blir invigd i spiritismen av en fransk
dam på Bréhat och visar sig vara ett ypperligt
medium. Under andarnas diktamen skriver och
tecknar han nästan oavbrutet under de veckor
han stannar kvar på ön.
Han hade redan tidigare visat intresse för
ockultism, för suggestion och hypnos, ett
intresse som han delade med andra konstnärer
och författare just vid denna tid i Frankrike,
där Charcots undersökningar om det
omedvetna själslivets funktioner stimulerade de nya
strömningar av symbolism och romantik som
började treva sig fram mitt i naturalismens
decennium. Richard Berghs "Hypnotisk seance"
.208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
