Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Per E. Rundquist: Berätta om David. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER E. RUNDQUIST
dagliga. Någonstans nynnade elden i spisen,
lyste bokraderna i dunklet, men inte här —
inte riktigt här. De talade med varandra, men
var inte riktigt riktigt de människor de kände.
Han kände en fråga som brände honom, och han
tyckte den hade bränt honom länge. Och med
en känsla av att han hade henne med sig där
"vid sidan om" men ännu lite osäker, som om
han kunnat bedra sig, lade han boken på
bordsskivan, som tycktes gunga som på en vattenyta,
drog ett kippande andetag som i ett lufttomt rum
och frågade hastigt, innan han hann ångra sig:
— Har du varit mej otrogen någon gång?
— Ja, sa hon snabbt. Det var som om hon
förstått, att hon annars bara skulle ha tigit,
och att hennes tystnad skulle ha varit
oförmögen till en lögn. Har du? kom det lika
snabbt som till självförsvar.
— Ja, ljög han hastigt.
Han satte ögonen i en krukväxt, som sände
en bladlös slinga mot höjden, och han
klättrade upp- och nerför slingan, upp och ner som
en fakir på ett i fria luften uppkastat rep. Och,
som förmodligen fakiren, satt han ändå
alldeles stilla och rörde inte en lem.
— Med vem? hörde han sig själv säga. Och
när hon dröjde med svaret, började han darra.
Det var som om hon undanhöll honom en
njutning, som höll hon honom fjättrad med sin
tystnad, när han annars bara behövde räcka ut
en hand för att nå något, han sedan länge
efterträtt. Hon var honom plötsligt så naket nära, att
han kände hennes hud som en doft mot sin egen
hud, kände hennes kropp som en kropp i sin
egen... Och ändå var där något som fattades.
— Med vem? sa han.
Han var inte ond, inte anklagande — han
nästan log, och han gjorde en lugnande gest
för att inte skrämma bort hennes svar. Och
han tyckte sig ana det på hennes läppar, och
för att inte skrämma bort det, log han och fick
en hunds ödmjuka, vädjande blick i sina ögon.
—- Han är död nu, sa hon.
— Ja, men då så, sa han och visade
tänderna, medan han höll sig stadigt nedtryckt
i stolen för att hindra darrningen. Då gör det
ju honom ingenting, om du säjer det.
— Det var David.
— Trädgårdsmästarn? sa han och kände en
het blodöverfyllnad i magtrakten och var ett
flyende ögonblick förvånad över, att han inte
kände någon förvåning. Och plötsligt fick han
doft av löv och gräs i näsborrarna, det skimrade
grönt och doftade jord och svett, och han blev
som rusig av dofterna. Han kände sig
smärtsamt vällustigt famnas av ljum,
sommarnatts-doftande luft, han såg jord på sina händer, och
mellan de feta, mörka fläckarna skimrade vitt...
— Ja, hörde han henne säga. Det var
David... Och du?
Det kom en tung suck, som han inte hann
hejda. Och jag? tänkte han, och det kändes
med ens så tomt, så kusligt tomt, som om han
krupit in i ett skal och inte förmådde fylla
det — utan David.
Och du? hörde han henne igen, och han
kastade fram sin lögn med en känsla av att
försöka gå fri från en anklagelse:
— Det var Anna.
— Hembiträdet?
— Ja.
— Ingen mer?
—• Nej, nej! Jo — ja, Berit, sa han, och
han tänkte: Anna och Berit, det räcker nu, ja,
det räcker.
— Trädgårdsmästarn och hembiträdena ...,
sa hon, trädgårdsmästarn och hembiträdena...
Men jag förstår inte ...
Hon verkade så eftersinnande, att han blev
rädd. Han ville avbryta hennes trevande i det
förflutna, men fann inga ord. I den öppna
spisen hade glöden byggt slott med röda salar,
och små lågor väste med blått sken. Han hade
en väldig skugga bak sin rygg, och motvilligt
men utan att kunna låta bli lyfte hon en hand
och lät sin egen skugga vidröra hans, men den
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
