Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Per E. Rundquist: Berätta om David. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERÄTTA OM DAVID
sjönk otäckt mjukt in i det mörka och plånades
ut. I flygelbyggnaden tändes ett ljus, som
blixtsnabbt lade en vit väg över den frostiga
gräsmattan. En flicka skrattade — skrattade allt
högre och högre, tills skrattet tycktes bli sitt
eget mål och blev irriterande pinsamt.
Hon reste sig upp och drog hastigt för
gardinen men dröjde ett ögonblick och lät blicken
spela genom springan. Hon såg på flickan
i fönstret, och framför henne stod Otto nere
från byn och pekade tokroligt och dumt mitt
in i det kiknande skrattet. Hon kände en häftig
vrede arbeta sig upp. Hon ville be mannen gå
dit och säga åt dem att vara tysta, och hon
vände sig häftigt om men blev stående stel
och tom. Och det var som om hennes tomhet
fylldes av skrattet och det pekande fingret, som
växte och blev stort och ömmande i hennes
försvarslösa kropp. Och hon skrek:
•— Hör du inte skrattet!
— Jo, sa han med skräck i ögonen. Vad
är det med skrattet?
—- Har du det inte i dej!
Han svarade inte menkände det plötsligt inom
sig, och det gick in i hans darrning, och han
kunde inte längre sitta still. Han reste sig upp
och for med handen över hyllan ovan böckerna
och fingrade på de små välkända askarna och
bägarna och gick långsamt förbi släktens
fotograf istela blickar. Ett ögonblick dröjde han vid
dessa fotografistela ansikten, som om han sökte
anknytning till en annan verklighet, men de
stelnade i sina ramar och hårdnade och blev
till papper och trä och grådaskigt, utsirat tenn.
— Men du..., sa han och kände sig som
genomskådad och hjälplöst utkastad från alla
dessa minnen, men du — jag förstår inte...
— Varför jag lät David...? sa hon till
hälften trotsigt, till hälften trött.
Han knöt händerna, och det var underligt,
hur han liksom fyllde sitt eget skal och blev
varm och blodöverfylld, bara hon nämnde
David. Halvt motvilligt, halvt villigt och med
en vällust han försökte dölja för sig själv, för
att inte hon skulle märka den, drog han fram
minnet av David, och med David följde andra
män, och han tyckte sig en gång ha dirigerat
dessa män mot kvinnor och mot sin egen hustru
och lett deras rörelser och vilat med dem hos
deras kvinnor — och hos sin egen hustru ...
— Varför? fortsatte hon och lät nu enbart
trött. Varför jag gjorde det? Jag ville det
knappast ens när det hände — och det hände
knappast heller. Det...
— Hände knappast? sa han. Hände
knappast? Och han kände sig plötsligt som
bedragen på något och tappade kontrollen över
sig själv och skrek: Det hände! Det hände!
Och han tänkte febrigt och utom sig, att hände
det inte, så hade överhuvudtaget ingenting
hänt, och då var han tillbaka i sig själv —
tillbaka i sig själv... Visst hände det! skrek han,
och hon bara stirrade på honom, och han tog
sig samman med en kraftansträngning och sa:
Vi har felat båda, men vi ska nu inte försöka
göra oss bättre än vi är. Du försöker ta
tillbaks, sa han och gjorde våld på sig själv för
att inte skrika på nytt. Du försöker ...
— Du låter nästan rädd för att jag ska ha
ljugit, sa hon, och han fick en hisnande känsla
av att kastas ut ur sig själv, att kastas fram
emot henne... Men jag försöker inte ta
tillbaks, sa hon. Jag står för vad jag gjort, och
vi har ju felat båda, som du säjer. Men — och
hon tycktes tänka sig tillbaka genom åren, och
det var liksom något hon inte kunde fatta —
men det är underligt, jag har faktiskt aldrig
misstänkt dej. Jag kände — jag trodde inte ...
Han gick fram till henne, och ett ögonblick
visste han inte, om han ville slå henne till
golvet och trampa på henne, eller om han ville
ta henne och trycka henne mot sig och känna
henne och älska henne, så som han aldrig förut
förmått. Och han rörde vid henne och kände
hennes arm smal och tunn, innan hon drog den
åt sig, och hon vek undan, och han följde efter,
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
