Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - James Rössel: Intelligentsian och kommissariaten. Noter i marginalen till Koestlers ”The Yogi and the Commissar”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTELLIGENTSIAN OCH KOMMISSARIATEN
som en stadsplaneexpert, om han kräver
kommunal planering av framtida stadsbebyggelse
och kommunikationspolitik. Men det är
betecknande, att varken Schumpeter eller Koestler
observerar sådana fall; de skulle rubba deras
schema. Vad de ser framför sig är journalister,
polemiker och pamflettförfattare, långhåriga
individer med dåliga nerver och usel ekonomi.
Ingen av dem erkänner riktigt, att orden
"intellektuella" och "intelligentsia" betecknar vissa
funktioner, som kan utföras av folk med rätt
olika förutsättningar i övrigt, både sociala och
politiska. Schumpeter ser nästan enbart den
radikala intelligensen som typisk: de där
otrevliga, aggressiva subjekten som funderar ut
mervärdesteori, klasskamp och generalstrejk för att
hetsa upp arbetarna.
Både han och Koestler förbigår, att såväl
arbetarklassen själv som dess sociala antipoder,
affärsmännen, j ordägarma, spetsarna inom
byråkratien, inom sig avsöndrar sina egna
facktänkare och opinioinsmakare. Thorstein Veblen
— se vidare nedan — påpekade detta i fråga om
akademiska specialister redan 1899. En
bolagsdisponent, en banktjänsteman eller
ombudsmannen i en fackförening kan också fungera
som partisekreterare eller tidskriftsredaktör,
verkande som politisk "dilettant" och
opinions-bildare. Hör han nu till den
Koestler—Schum-peterska intelligentsian fördenskull? Är juristen
fackman, när han löser industriföretagens
skatteproblem, men en långhårig intellektuell, när
han agiterar i arbetsgivarföreningens tidskrift
eller "folkbildar" bland tjänstemän och
arbetare i TBV och ABF? Frågorna kan inte
besvaras, därför att frågeställningen är ohållbar.
Felet, eller ett avgörande fel, i den Koestler—
Schumpeterska schematiken är att den är
synnerligen inaktuell. Den politiska
opinionsbildningen i ordets vidaste mening ligger inte
längre i händerna på "scribblers" och
"pam-phleteers", som den i huvudsak gjorde på den
av Schumpeter citerade Wellingtons tid. Spe-
cialiseringen och arbetsfördelningen både inom
politik i trängre mening och andra
åsiktsområden har gått mycket längre än på den
mur-gerska bohemens tid, då kotterierna av artister,
författare och "murvlar" bildade just det lösa
skikt av frisvävande existenser, som Koestler
och Schumpeter vill göra tiH de typiska och
tongivande opinionsmakarna. Vi ska belysa
detta, inte med svenska exempel — ty våra
förhållanden påstås ju ofta vara underbart unika
och ojämförliga, och motsatsen är alltid
tidskrävande att bevisa — utan med några exempel
från de båda länder, England och USA, som de
båd’a nämnda författarna närmast vänder sig till
med sitt nuvarande författarskap. Både Koestler
och Schumpeter är emigranter från
Centraleuropa; båda laborerar fortfarande till stor
del med frågeställningar från mellankrigstidens
Centraleuropa, och det är inte omöjligt, att
detta faktum förklarar en del av deras
inaktuella och orealistiska syn på tingen.
Opinionsbildningen i Amerika rör sig
figurligt talat på tre plan, där den behärskas av
tre olika, mäktiga opinionscentra: dagspressen,
framför allt den "syndikerade", med
Hearst-och Howard—Scrippskoncernerna i spetsen; de
intellektuellas egen opinionsbildning i
tidskrifter och böcker, samt den federala regeringen,
som under Roosevelts tolv år som president
blev den slagkraftigaste och bäst skötta av alla.
Radion, filmen och den populära veckopressen
har naturligtvis, särskilt under kriget, fått sätta
till alla klutar för propagandan, och på dessa
områden har en livlig konkurrens förekommit
mellan de tre opinionscentra, men det
förstnämnda, som sammanfaller med de ledande
affärsintressena inom film-, radio- och
veckopressbranscherna, har i stort sett hävdat sin
hegemoni. "Big Business" har villigt samverkat
med regeringen i fråga om upprustning och
försvar, mindre villigt i fråga om efterskörden,
alltså freds- och efterkrigspolitiken — intet kan
vara mer naturligt. Men det bör observeras, att
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
