Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - James Rössel: Intelligentsian och kommissariaten. Noter i marginalen till Koestlers ”The Yogi and the Commissar”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAMES RÖSSEL
de mäktigaste krafterna i amerikansk
åsiktsbildning, alltså regeringen och den stora
pressen, inte står under ledning a(v vare sig
"intelli-gentsia" enligt Koestler eller "intellektuella"
enligt Schumpeter. Det är affärsmän och
politiker, de senare kanske med juridisk, teknisk
eller ekonomisk fackutbildning men framför
allt med administrativ skolning — i
näringslivet, i den offentliga förvaltningen — som nu,
liksom i årtionden, dirigerar opinionen i USA.
Publicisterna, från reporters till
utrikesredaktörer och departementens tjänstemän för
press-och radiokontakten, är tjänstemän med långt
snävare personlig rörelsefrihet och svagare
inflytande än hos oss. Den amerikanske reportern
— med undantag för ett fåtal st
järnkorrespondenter och "columnists" i toppen — ska först
och främst göra reportage; åsikterna svarar
redaktionen för. Litteratur-, konst- och
musikskribenterna har givetvis större frihet — så
länge de håller sig till Bach, Beethoven och
Böcker men håller fingrarna borta från
Business. Reportern på New York Times kan vara
kommunist likaväl som redaktionens gågosse,
men det betyder lika litet för publiciteten. Och
man kan verkligen fråga, om åsikter, som är
till den grad privata, har någon egentlig
betydelse.
Från England skall jag hämta ett annat
exempel på "intellektuella" i deras förhållande
till opinionsbildningen. Under den period, som
Koestler kallar den "skära", d. v. s. närmast
30-talet men i realiteten hela mellankrigstiden,
har akademiker och tekniker ingripit mera
aktivt i samhällsdebatten än någonsin tidigare.
En av de mest graverande besynnerligheterna
i Koestlers framställning är, att han aldrig
presenterar båda de politiska läger, som
bekämpade varann i England på 30-talet, och att hans
karakteristik av det radikala lägret inskränker
sig till suddigt karikerade grupper, som aldrig
haft någon betydelse annat än i The Bookman
och Times Literary Supplement, för övrigt för-
träffliga och vältrimmade recensionsorgan
liksom många konkurrenter med mindre upplagor.
Det har alltid varit svårt för författare och
andra yrkesskribenter att erkänna sin
maktlöshet, den underlägsenhetskänsla som klerken
ofta sublimerar till förakt mot knekten och den
socialistiske redaktören mobiliserar i
sarkas-mer mot guldsmidda överstar och guldkantade
industrichefer eller generaldirektörer. Medveten
om dessa komplex, är Koestler inte mindre
medveten om sin och många kollegers
intellektuella överlägsenhet. Även denna replilinje
för sårad stolthet ser yrkesförfattaren allvarligt
hotad i dessa dagar, när läkare, arkitekter och
elektroingenjörer, jurister och ekonomer av
facket tar sig orådet före att skriva artiklar,
agitera på partimöten, organisera sig politiskt
och överhuvud bära sig åt som "intelligentsia"
på cocktail-parties, med den skillnaden, att
fackmannen bedriver detta osakliga och
ovederhäftiga ståhej vid sidan om sitt huvudsakliga
näringsfång.
Koestler nämner Labour Party, Fabian Society
och Left Book Club som exponenter eller
samlingspunkter för den välmenande och — enligt
hans mening — valhänta radikalism, vilken
står sig så slätt vid sidan om Lenin och — skall
vi säga Karl Radek, ty Trotskij gick det ju illa
för, och Stalin är ju i varje fall inte Koestlers
man; Stalin är superkommissarien,
ultrabyrå-kraten i den försumpade humbug, som heter
Sovjetunionen. Labourfolket och fabiandsterna,
som saknar Rosa Luxemburgs oceaniska
livskänsla och därmed antagligen förverkat även
d:r Stolpes sympatier (en förlust som måste
gräma dem, om de någonsin märker den) —
dessa garvade fackföreningsmän, socialpolitiker
och debatträvar har Koestler kanske inte träffat
så ofta i Bloomsbury eller på sina
föredrags-turnéer i engelska armén; de har mestadels haft
annat att syssla med, och under kriget har de
i stor utsträckning tjänstgjort i arbets-,
finans-och upprustningsministerierna. Om Koestler
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
