Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - James Rössel: Intelligentsian och kommissariaten. Noter i marginalen till Koestlers ”The Yogi and the Commissar”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTELLIGENTSIAN OCH KOMMISSARIATEN
ändå vid något tillfälle hade frågat dem, hur
det står till med Labour Partys "intellektuella"
eller "intelligentsia", skulle de förmodligen
sätta upp ett konfunderat anlete. Menade han
Attlee och Stafford Cripps, Hugh Dalton och
professor Laski?
"Bourgeoisien", heter det i en gammal
urkund1, "har avklätt alla verksamheter, som
förut betraktades med helig vördnad, deras
helgonskimmer. Den har förvandlat läkaren,
juristen, prästen, skalden, vetenskapsmannen
till sina betalda lönarbetare." Även om vi
erkänner att tesen bitvis är lite out of date (fastän
inte mycket värre än somliga av Koestlers och
Schumpeters generalisationer), kan vi gott
medge, att den innehåller en historisk kärna, som
inte är inaktuell, och att den tål att begrundas
även av folk, som talar om "den
gymnasistmässiga naiviteten i marxismens
grundåskådning -— denna sista variant av billig europeisk
katedersocialism", utan att skönjbart ha satt
sig in i vad de talar om. Den intellektuelle
yrkesårbetairens ställning är kanhända inte mera
prekär än andra yrkesutövares, men Koestler
har givetvis rätt i, att de intellektuella (särskilt
de med lite vett och hut i kroppen) ofta inser
sitt beroende, sin utsatta ställning tydligare än
andra. Något riktigt grepp om deras
belägenhet får man emellertid inte, om man nöjer sig
med så svävande talesätt som dem vi ovan
exemplifierat. Det är för det första oriktigt ah
hävda, att "intelligentsian" i den trängre,
litterära bemärkelsen företräder hjärnans arbetare
mera typiskt och med större verkningskrets än
andra intellektuella yrkesgrupper. Och för det
andra är det tvivelaktigt, om den i politiska
sammanhang numera intar någon egentlig
nyckelställning inom just opinionsbildningen.
Generellt skulle man tvärtom vilj a förmoda, att
litteraturens och publicitetens avantgardister
de senare årtiondena fått en mera undanskymd
plats än förr. Och j ust i det förhållandet ligger
1 "Kommunistiska manifestet" (1848).
kanske en förklaring till "intelligentsians"
stegrade känslor av vanmakt och beroende. (Jag
ska inte beröra frågan om författares m. fi.
särskilda "neurotiska" belastning; den upplöser
sig i spegelfäkteri, så snairt man närmare synar
den populära termen "neuros", vars
innehålls-löshet är direkt proportionell mot dess
popularitet.)
Thorstein Veblen, den amerikanske
socialekonomen och samhällskritikern av norsk
härkomst, har i tre av sina senare verk försökt
att karakterisera några intellektuella
yrkesgruppers position och utsikter inför den
samhällsutveckling, som vid förra världskrigets slut
dominerade såväl amerikanska som
västeuropeiska perspektiv. Hans undersökning, som
främst gällde vetenskapsmännen och teknikerna,
utmynnade i en paradoxal slutledning.
Samhällets, produktionens och den kulturella
produktivitetens organisation borde leda till allt
starkare "klassmedvetande" och alt livligare
krav på en självständig, ledande roll för de
grupper, som genom sina insatser påverkade
samhällets tekniska och kulturella nivå så
kraftigt som de intellektuella. Den röda tråden
i Veblens kritik av kapitalismens
företagssystem var den bittert och envetet förfäktade
meningen, att experterna, de tekniskt och
ekonomiskt fackutbildade funktionärerna, borde
tillvälla sig makten och eliminera de snäva,
kortsynta, enligt hans mening samhällsfientliga
kapitalintressena i fråga om både lönepolitik,
investeringar och planering överhuvud. Inom
den akademiska världen uppdagade han samma
konflikt mellan sakkunskap och inflytande, men
på det fältet var hans pessimism klart uttalad;
hans egna motgångar som akademiker, förföljd
och hatad av "rättänkande" och bigotta
lärarkollegier, undgick väl inte att färga hans
uppfattning. Den veblenska paradoxen var likväl
inte personligt betingad utan teoretiskt. Inom
industrins, inom hela näringslivets sfärer av
trust- och koncernbildningar, av "vested inte-
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
