Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
skriver: "Den person, som sammanställt dikten
om Gilgames, har ur det för honom bekanta
legendmaterialet valt ut det, som synts honom
förenligt ined den grundtanke han velat uttrycka
i dikten. Denna grundtanke är fåfängligheten
av människans bemödande att vinna
odödlighet." Med denna tanke förenar så den
forn-judiska versionen den från Predikaren
välkända hedonistiskt-pessimistiska läran att man
bör äta och dricka och göra sig glada dagar
"eftersom mörkrets dagar bliva så många".
Det torde emellertid vara lika svårt att i få
ord — och utan att förlora sig i förmodanden
och drörnmerier — ge en bild av diktens
livsåskådning och levnadsvisdom som att referera
dess handling, både på grund av dennas
rikedom på symbolisk innebörd och hjältarnas
gåtfulla, gradvisa förvandling. Medan Gilgames
i diktens början är en assyrisk Herakles, med
alla sina krafthandlingar en värdig avkomling
av några inte fullt uppklarade astronomiska
gudomligheter, framstår han mot slutet som
den sökanide och klagande själen — en Herakles
förvandlad till Orfeus! Hans stall- och
fosterbroder Enkidu, som också har en central roll
i dikten, är en ännu mycket märkvärdigare
person. Han lever från början samman med de
vilda djuren, luden och lika vild, låter sig
emellertid civiliseras genom en tempeltärnas
förförelsekonster (ett syndafall alltså), blir efter
en kort kraftmätning Gilgames’ jämlike och
andra jag. Tillsammans drar de ut på en
straff-expedition mot trollet Humbaba (som också
kallas Huwawa — vilka namnfynd även för
moderna sagoberättare!), som de slår ihjäl, de
"trotsar Istar och dräper himmelstjuren som
gudinnan släppt lös för att härja fälten, varpå
en av dem döms till döden av gudaförsamlingen.
Det blir Enkidu, den mörke brodern, som skall
dö. Han dör som en pre-rousseauan,
förbannande tempeltärnan och kulturen och sörjande
sitt oskuldsfulla liv bland djuren. Samtidigt som
han väl, enligt Tallqvists mening, skall
symbolisera människans uppstigande till kulturellt
medvetande har han onekligen, liksom Gilgames,
vissa drag av växtlighetsgud. Det säregna
fost-brödraparet kan karakteriseras som ett slags
dubbel-Herakles, sammansatt av en mörk och
en ljus sida. Och om den ljusa, dådkraftiga
Gilgames-sidan i början har övertaget och
färgar av sig på Enkidu-sidan blir det i
fortsättningen tvärtom. Gilgames går omkring be-
rövad hälften av sig själv. Genom diverse
äventyr tar hain sig fram till Fjärran-Utnapistim,
urbilden för bibelns Noak, den ende som
överlevt floden och den ende som av gudarna fått
recept på evigt liv. Här följer först, ur
Fjärran-Utnapistims mun, en syndaflodsberättelse som
i kraft och åskådlighet väl kan mäta sig med
bibelns, sedan den i sin egenartade, naivt
djupsinniga tankegång gripande skildringen av
Gilgames’ försök att under Utnapistims ledning
vinna odödlighet. Av stor skönhet är
sömnepisoden ur vilken jag citerar några rader:
Knappt har han tagit plats uppå marken,
förrn sömnen faller över honom liksom ett skydrag.
Då sade Utnapistim till henne, till sin maka:
"Se på hjälten, som åtrådde liv!
"Sömnen faller över honom liksom ett skydrag."
Till Fjärran-Utnapistim sade hans maka:
"Vidrör honom, så att människan vaknar!
"Samma väg han kommit vände han åter i frid,
"genom samma port han lämnat beträde han åter sitt
land!"
Utnapistim sade till henne, till sin maka:
"Människans onda gör dig ont!
"Välan, baka bröd åt honom, lägg dem vid hans
huvud,
"och dagarna han sover anteckna på väggen!"
Något evigt liv vinner inte Gilgames. Och
eposet avslutas med att hjälten — även det
förgäves — genom magiska konster söker lyfta
upp sin broder Enkidu ur underjorden:
"Säg mig, min vän, säg mig, min vän,
"säg jordens ordning, som du har sett!" —
"Den säger jag dig ej, min vän, den säger jag
dig ej!
"Sade jag dig jordens ordning, som jag har sett,
"så skulle du sätta dig och gråta!" -—
Det kanske bara är en personlig association,
men den ovan (av utrymmesskäl tyvärr endast
delvis) citerade sömnepisoden, i vilken det
berättas hur den av färden över havet
uttröttade Gilgames misslyckas med att hålla sig
vaken under den avgörande tiden av "sex dagar
och sju nätter", denna episod påminner mig
på ett säreget sätt om Kafkas "Das Schloss",
där hjälten, "K.", just på grund av sin
sömnighet går miste bl. a. om det enda verkliga
tillfälle han har att få träffa den mäktige "Herr
Klamm". Till själva sitt uppslag kan den också
påminna om Getsemane-episoden.
Överhuvudtaget verkar Gilgames-eposet som en
komprimerad buljongtärning av ursprungsmyter.
I ett uttryck som "det torgrika Uruk" tycker
253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
