Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Finsk barnskildring
Oiva Paloheimo: Orolig barndom,.
Översättning av R. Ekelund. KF:s
bokförlag 1945. 5:—.
Handlingen tilldrar sig i Tammerfors 1917
-—18. Den nioårige Lauri är inackorderad hos
en torr och fantasilös gammal fröken, hans far
bor på annat håll, och sin mor vet han
ingenting om. De våldsamma yttre händelsernas
återverkan i Lauris och hans jämnårigas värld har
författaren satt som sitt mål att återge.
Man blir genast fängslad av Paloheimos
förmåga att låta bilder och händelseförlopp stiga
fram med den rytm och suddiga kontur, som
tillhör barnets sätt att se. Så blir skildringen
aldrig avslutad med en effektfull och dramatisk
höjdpunkt, utan den långsamma utebbningen,
den mjuka färgskiftningen, då ett nytt
själsförlopp börjar växa fram, återges alltid. Dagarna
är aldrig skurna i trä, och kapitlens övergång
i varandra har allt det oberäkneliga i barnets
associationer.
Hur uppfattar barnet de vuxnas värld? Lauri
får i skolan höra berättelsen om hur Simon
Petrus lämnar sin båt och sina nät för att följa
Jesus. Han börjar fundera över båten och
tycker att allt är så obestämt i berättelsen. Vem
tog hand om Simon Petrus’ båt? Författaren
skildrar fint, hur konkreta bilder kan växa in
i barnets föreställningsvärld och där under en
period leva ett betydelsefullt symboliskt liv.
Lauri har hört berättelsen om de tio jungfrurna
med sina lampor och att var människa hade
en sådan kärlekens lampa i sitt hjärta. Blott
saknadens olja kunde få lampan att brinna.
I Lauris sinne förbinds denna lampa med
modern, som han aldrig sett och som han vill
känna saknad efter. När Lauri kommer ner i en
källare under Tammerfors’ belägring, får han
se två av sina kamrater sitta tryckta mot sin
mor, och i all sin smärta känner han att lampan
äntligen brinner.
Golgataberättelsen gör ett starkt intryck, men
den växer ihop med kriget, och Kristus blir en
soldat som pinas till döds. Kriget återspeglas
i barnens lekar. Till en början är det festliga
upptåg med fantasivapen och uniformer och
blodiga sår, framställda av rödkrita och spott.
När inbördeskriget närmar sig Tammerfors,
upphör lekarna. Lauri får sin första kontakt
med krigsdöden, och småningom blir den så
vanlig, att när en gammal åkare dör på sin
höskulle utan yttre åverkan är det
hemlighetsfullt och skrämmande. Gossens upprörda
sinnestillstånd, när han får höra att hans far
dödats, möter vi blott i de sinnesförnimmelser,
som slår mot honom, då han rusar ut ur huset:
"Den solbelysta gården var ett enda virrvarr av
besynnerliga strimmor, och rönnarna hoppade
och brast sönder i den bländande klarheten.
Sparvarna larmade i buskarna som en enda
blinkande kvittrande gråt och poppeln höjde
sig stor, oerhört stor över stenhuset."
Först efter stadens intagning börjar barnen
åter tveksamt att samlas på sin lekplats. Men
den lek, som nu börjar, är mycket olik den
som lektes för ett par månader sedan. Nu är
det inte längre ryssar och tyskar, som kämpar
mot varandra, utan vita och röda. Man har
samma fantasivapen som förut, men "inget
enda leksaksgevär fördes till kinden, ingen mun
härmade maskingevärets rassel. Smygande och
långsamt började parterna närma sig varann.
Envar fruktade och kände på sig, att han själv
skulle bli slagen, om han inte hann slå först."
Striden slutade alltid med att de vita segrade
och de röda ställdes upp mot väggen för att
arkebuseras. Barnen har riktiga
gevärspatroner, som bringas att explodera med hjälp av
gatstenar. Dag efter dag fortsätts denna hemska
lek, tills en flicka blir sårad i benet av en patron
och blod börjar sippra fram ur hennes strumpa.
Denna händelse gör ett slut på den mardröm,
som leken utgjorde för barnen. De blir befriade
från något mörkt och tryckande, och för Lauri
är det som om ett välkänt maskineri åter börjat
komma i gång. För sitt inre ser han den döde
åkaren Helminens klocka, "som på sin
visartavla hade en röd ros och två klargröna blad".
Paloheimo är en författare som intresserar
i hög grad. Man får önska, att fler av hans
böcker snart blir tillgängliga för svenska läsare.
Carl-Erik af Geijerstam
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
