Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Två amerikaner
Clyde Brion Davis: Resa mot Svart Ocean.
Översättning av Britta Gröndahl.
Höker-bergs 1945. 3: 50.
Aben Kandel: När stenarna dansa.
Översättning av Th. Warburton. Wahlström
& Widstrand 1945. 7: 50.
Ovanstående amerikanska
översättningsromaner höjer sig både genom sin lediga och
fantasifulla stil och det personliga berättargreppet ett
gott stycke över den visserligen låga litterära
medelnivån och borde kunna påräkna
åtminstone en stunds välvilligt intresse även från
mera kräsna läsares sida. Båda böckerna lever
på sina kärleksfullt men ändå underfundigt
frammanade huvudpersoner, den ene en kanske
något understruket originell sjöman, den andre
en kanske något understruket originell rumänsk
immigrant och frukthandlare.
Sjömannen är huvudpersonen i Clyde Brion
Davis’ "Resa mot Svart Ocean", och hans
brokiga äventyrs röda tråd är hans fasta
övertygelse, att Gud har utvalt honom till att
förklara livsmysteriet för sina medmänniskor. Han
är en obändig självtänkare, som rymt hemifrån
innan han belastats med så mycket kunskaper
att iakttagelseförmågan trubbats av; på så sätt
är han oförhindrad att på nytt upptäcka många
märkliga ting som är upptäckta förut. Man kan
säga att hos Davis har det typiskt amerikanska,
något oformliga men på sitt sätt storslagna
metafysiska grubblet hos en Sherwood
Anderson och Thomas Wolfe fått en utpräglat
pyk-nisk gestaltning och ett halvmedvetet inslag av
den naivistiska komik, som Voltaire med sådan
framgång iscensatte i sin "Candide". Men
Davis’ sjöman är en puritansk Candide, hans
okuvliga optimism och lätt beklagande eller
likgiltiga inställning till sina medmänniskor
härrör sig från hans känsla av predestination och
utvaldhet, som sätter honom i stånd att med
det kallblodigaste lugn och den självklaraste
förtröstan finna sig till rätta i de mest hopplösa
situationer. Han är kort sagt ett proletärt
rundhuvud, en värdig ättling till de kväkare som
seglade i väg till Amerika för att grundlägga
gudsriket, men som i stället tack vare sitt
närmast brutala självförtroende så småningom
kom att lägga grunden till världens största och
mäktigaste industristat. Att Davis’ hjälte slutar
som hundraprocentigt effektivt
specerihandels-biträde, samtidigt som han inbillar sig att han
blir det enligt Guds vilja och som ett led i
utbildningen för sitt egentliga livsverk, får på så
sätt en troligen omedveten men omisskännlig
allegorisk betydelse och visar ännu en gång,
att för den tillräckligt utåtriktade och
handlingskraftiga människan kan ingenting vara så
praktiskt som en på det opraktiska inriktad
fix idé.
Av helt annat virke är den gamle rumänske
frukthandlaren mr Marco i den rumänske
immigranten Aben Kandels "När stenarna
dansa". Han är något av filosof och poet, en
fattig och förfinad livskonstnär och
människovän, som helt besjälas av en litet trött men
ändå outtröttlig vilja att hjälpa sina vänner
och grannar. Även dessa är immigranter och
i många fall flyktingar från det nazifierade
Europa, som funnit en tillflykt i ett
slumkvarter i New York, där hyrorna är relativt billiga
men oerhört svårbetalda. Mr Marco är dessa
människors biktfader och allt i allo; han
organiserar korrekta demonstrationståg som
i regel förgäves försöker påverka tanklöst
brutala hyresvärdar och intelligensfritt oförstående
myndigheter; som vördad skiljedomare och
försäljare av sällsynt frukt leder han handeln
på det fattigtorg, där det visar sig att
människor av alla nationaliteter kan leva i fred
och endräkt trots det minimalaste livsrum. Mr
Marco är praktisk och oförskräckt men
samtidigt klok och försiktig; han har immigrantens
naturliga respekt för lagens bokstav och
allsmäktiga myndigheter, främlingens nostalgiska
vemod, den livserfarne åldringens fatalistiska
leende och brist på alltför stora förväntningar.
"När stenarna dansa blir världen god" lyder
hans valspråk — och det gör de först i
dödsögonblickets yrsel.
"När stenarna dansa" är en charmfull och
poetisk men naturligtvis också lätt sentimental
bok, och man kan tycka att författarens
skildring av de fattiga immigranternas
sammanstötningar med kallhamrad amerikansk business-
5 BLM 1946 III
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
