Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Francis Bulls föreläsningsverksamhet under
hans tre år på Grini var till en början
motvilligt auktoriserad av lägerledningen, men vid
ett regimskifte blev det annat ljud i skällan,
han fick hålla sina tal i skymundan, ett
manuskript till föreliggande bok, som han i smyg
lyckats åstadkomma, beslagtogs och han
överfördes till straffkompani. De utvalda tretton
talen är alltså rekonstruktioner på grundval av
de använda citaten, färdigställda våren 45 efter
författarens frigivning. Han säger emellertid
att där inte står någonting som han inte vid
olika tillfällen sagt på Grini, och läsaren kan
endast konstatera hur märkvärdigt väl han
lyckats behålla det talade ordets karaktär i
denna skrivbordsrepetition.
Innehållsligt sett är talen inte synnerligen
märkliga — de är ju också avsedda att passa
en mycket heterogen samling fångar. Vad som
är märkligt i dem är just tonen, en flärdfri men
starkt övertygad och övertygande vardagston
utan bitterhet, patriotisk men utan tillstymmelse
till hurrapatriotism. När Bull avhandlar
patriotismen — och det gör han i samtliga tretton
tal — väljer han merendels att sakligt och
genom tredje person belägga denna företeelse
i dess olika skiftningar, han föredrar att se den
genom något norskt diktartemperament,
Bjørn-sons, Wergelands eller någon annans, en
objektivitet som endast ökar talens uppbyggande
kraft.
Två av talen förtjänar enligt recensentens
mening större uppmärksamhet än de övriga,
det är dels omvärderingen av Ibsens "Brand",
vars stränghet författaren bekänner att han
tidigare inte riktigt kunnat förlika sig med till dess
att tiden själv reviderat hans uppfattning, dels
det tal som slutar med sagan om Jutulen och
Johannes Blessom. Jag kan för ögonblicket inte
påminna mig om denna saga finns i Asbjørnsen
och Moe, i varje fall vore den förtjänt av en
plats där. Den utomordentliga adaptionen av
sagan för fånglägersförhållanden står
emellertid för Francis Bulls räkning. Gunnar Ekelöf
Sedeskildring eller sedolära?
Knut Hagberg: Sedernas bok. Natur och
Kultur 1945. 15:—.
I företalet till sin antologi påpekar utgivaren
att sedehistoria inte nödvändigtvis är eller bör
vara sådant som i Tyskland efter förra kriget
utkom under beteckningen "Sittengeschichte",
och däri måste man obetingat ge honom rätt.
Han klagar vidare över den trånga betydelse
ordet ’sed’ har i svenskan. Tydligen önskar han
begreppet utvidgat till att omfatta inte bara
sedvänjor, moral och omoral etc., utan också
’seder’ i tänkandet, på känslans, religionens
m. fi. områden. Han ger med andra ord ingen
klar definition och sätter praktiskt taget ingen
gräns mellan objektiv skildring och exempelvis
tidsbetingad sedlig idealism. Sedd ur denna
synpunkt verkar Knut Hagbergs bok snarare
som fröet till en universalantologi än som en
samling sedeskildringar helt enkelt och simpelt.
Begreppet sedeskildring är ju dock (alldeles
frånsett tyskarnas Sittengeschichte) någonting
ganska objektivt. Hagberg har i en enda,
visserligen 580-sidig volym velat göra vad han knappt
skulle ha kunnat göra på tolv volymer. Det är
ett aktningsvärt grepp, men nog förvirrar det.
Såvitt jag kan förstå är det med detta
resonemang som trampolin anmälaren har att göra
sina kritikersaltomortaler innan han plumsar
ner i boken. En liten del av innehållet är nog
Sittengeschichte, en annan del sedeskildring,
en tredje del kan accepteras som sedeskildring
men står på gränsen till personliga program,
en fjärde del är specialfall, och liksom en fluga
inte gör någon sommar gör en människa ingen
sed — förrän kanhända långt efteråt, när
hennes åsikter anammats, vuxit ut på bredden,
ingått i det allmänna medvetandet och
uppförandet. Jag kan inte se på vad grund
exempelvis Linnés "Nemesis Divina" skall kunna
betraktas som sedehistoria — det är
visserligen en provkarta men avsedd att illustrera
Guds pekfinger. Detsamma kan gälla
Steven-sons för övrigt utomordentliga "Fader Damien",
som är en personlig uppgörelse, Kierkegaards
"Mot strömmen", som är d:o, detsamma gäller
vidare de här medtagna utdragen ur essayer och
brev av Franklin, Malherbe, Descartes, Bacon.
Nestorskrönikan (det enda ryska i boken trots
att ryssarna som sedeskildrare nådde sin styrka
först med 1800-talet) är för mycket av en rent
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
