Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Dagmar Edqvist: Uppvaknande. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGMAR EDQVIST
UPPVAKNANDE
Hon hade börjat försiktigt med förhöret om
den försvunna pumpen och lyktan; till sin cykel.
Hon hade först frågat om någon lånat dem,
sedan "tagit av misstag". Detta var en
oförfalskad bondebygd, där gamla åsikter segt höll
sig kvar på botten av sinnena. Dråp, det kunde
förlåtas, det var "att göra sig olycklig"; men
stöld, det var det oförlåtliga brottet mot
gammal bondeheder. Även en anklagelse för stöld
var någonting förfärligt. Och ändå sade hon nu
i trötthet och desperation efter veckans många
timmar till den som under förhörets gång på
något outtalat vis hade kommit att stå fram
som misstänkt:
— Är det du som har stulit dem, Rolf?
Klassen drog efter andan, men pojken stod
och teg, med blicken hårt i hennes. Ögonen satt
vitt åtskilda under en bred panna och var
strimmigt grå och blå, klara på ett alldeles
ogenomträngligt sätt som de strimmiga
glaskulor man förr använde till brevpressar.
Nu var han en gänglig tolvåring, men för
fem år sen, när hon först fick honom i skolan,
var han liten och knubbig och talade med en
hes, förbluffande basröst. På den tiden låg hans
hår som en mörk rök ner över pannans
hund-valpsbekymrade veck, handen som oskickligt
klämde om pennan var sällan ren. Fadern var
en välbärgad man; att pojken ändå verkade
försummad berodde väl på att modern var död.
När han kom fram till katedern för att visa
sina kråkfötter, brukade han i trohjärtad iver
tränga sig så nära, att han puffade med magen
mot henne medan hans finger pekade i
skrivboken och ögonen i en uppåtvänd blick under
ögonfransarna sökte hennes. Hon hade brukat
bli alldeles varm om hjärtat så fort han kom
i närheten, det hade legat mycken ömhet i
hennes sätt att fatta om den lilla pojknäven och
hjälpa honom att forma de motsträviga
bokstäverna. Han hade känt det, sökt det; en gång
hade han av misstag kallat henne mamma
i stället för fröken, och klassen hade skrattat.
Men det var längesedan. Åtskilligt hade hänt
sedan dess.
Nu såg hon in i samma pojkögon, öppna och
trotsigt outgrundliga, snart i jämnhöjd med
hennes egna. Skuggan av ett minne rörde vid
henne, men ingen värme åtföljde det. Hon
tänkte blott olustigt: vad de växer ifrån sig.
— Var det du, Rolf, är det bäst för dig att
tala om det genast, återtog hon. Men hon kände
själv hur orden saknade både vredens och
övertalningens genomslagskraft, de gick döda ifrån
henne.
Pojken ruskade nekande på huvudet men
fortfor att tiga.
Klassen satt som den vittrande publiken på
en tjurfäktning och ville se utgången av duellen
mellan kamraten och lärarinnan. Hon var en
högbent, blond människa, inte så ung som man
kunde tro vid första ögonkastet, inte så gammal
heller som de små skarpetsade linjerna vid
munvinklarna tycktes skvallra om. Särskilt omtyckt
var hon inte — hon höll avstånd omkring sig.
Trots avståndet kände hon klassens krav på
ett avgörande, på frikännande eller straff; men
hon kände också pojkens oknäckta motstånd
och sin egen oförmåga. Hennes ögon vek undan
först och hon rörde på sig som för att komma
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
