Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Dagmar Edqvist: Uppvaknande. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPVAKNANDE
loss ur ett tvångsläge. Sedan sade hon vänd till
hela klassen, inte bara till Rolf:
— Ni får tänka på det här över söndagen.
Det har kommit bort saker förut i år. Om inte
den som har tagit dem kommer och lämnar
dem tillbaka till mig på måndag morgon, så
går jag till fjärdingsman. — Nu får ni gå.
Barnen troppade i väg i små viskande
grupper. Ett par pojkar närmade sig tveksamt Rolf,
men han satte i väg, ensam.
Lärarinnan stod och såg efter dem och tänkte
med obehag på följderna när brottslingen väl
var upptäckt. Bygden var strängt frireligiös,
här visades ingen fördragsamhet. Rolfs far var
känd för sin fromhet och väld till
församlingsföreståndare; hon skakade av sig minnet av
hans slutna, fanatiska ansikte. Vad skulle hon
göra? Hon kunde inte låta stölder fortgå i
skolan utan att påtala dem. Hon måste bli ett
opersonligt redskap för rättvisan.
Det blev mycket tyst omkring henne sen
barnen hade gått, fast det ännu vaT tidigt på
eftermiddagen. En vind strök över marken och
rev upp några nedfallna löv till dans över
skolgårdens grus, de lyste rött och gult i
septembers sneda solsken. En lastbil körde förbi i
backen nedanför skolhuset och var försvunnen,
en ensam ko råmade långt borta.
Det var mycket hon behövde ställa om för
egen del under dessa välsignat lediga
lördagstimmar, så mycket att hon blev stående
obeslutsam och oföretagsam i solstrimman som föll in
över köksgolvet.
Stryka in tvätten. Baka en sockerkaka till
söndagen, om någon skulle titta in. Rätta
uppsatser. Skriva brev ...
Nej, den tiden var förbi då hon skrev långa
brev om lördagskvällarna — och andra kvällar
med, för resten. Inga skrev hon, inga fick hon
heller. Det var fortfarande outhärdligt tomt
när postbilen om söckendagarna körde förbi
utan brev till henne.
Först, när Sture blev fast där ute på andra
sidan spärren med sin båt, hade de skrivit ofta,
brev som patetiskt manade till tålamod, medan
hela tonen som bar dem var längtans otålighet.
Sedan började hans brev på ett främmande sätt
bli vänliga och uppmuntrande i tonen; och så,
efter ett långt uppehåll, kom brevet med ringen.
Han skrev att hon hette Dorothy och att de
redan hade varit gifta i ett par månader.
Det var över tre år sedan hon fick det brevet.
Tiden går fort, eller tiden står still, hur man
vill ta det. Hon var som väl var ensam när
hon läste det. Stod just här på köksgolvet med
pappersarket i handen, kände hur hugget tog
hjärtat, hur hon förblödde och dog.
Så småningom kom hon till någon sorts liv
igen. Hennes yttre person ägde en hop
inlärda vanor och uppföranderegler, en
användbar skyddsfasad. Bakom den, nere på ett mörkt
och sekretivt plan, kröp hennes verkliga jag
ihop som ett skadskjutet djur, lydande endast
instinkten att dölja sig.
Hon sade ingenting till någon, lade inte av
ringen genast. Först efter flera månader, när
postföraren skämtade om att det dröjde med
fästmansbreven, vände hon sig bort och sade
likgiltigt:
— Fästman? Ä, min förlovning är
uppslagen för länge sedan.
Så var den saken annonserad i bygden, och
man behövde inte själv röra vid den mer, även
om man såg huvuden lutas ihop och kände
blickarna. Hennes rygg blev mycket rak av
sådana blickar.
Hon hade sockerkakan i ugnen och höll på
att stryka tvätten, då det knackade på dörren
och en man kom in. Hon mönstrade honom
avvaktande, som folk på landet gör; han var
rätt lång men spenslig och tunn, inte så ung,
klädd i en något sliten blå kostym. Han
började genast tala för sina varor, ty han var
bokagent. Hon avbröt honom kort:
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
