Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Om kritik. Uttalanden av Margit Abenius, Stig Ahlgren, Ivar Harrie, Olle Holmberg, Knut Jaensson, Artur Lundkvist, Karl Vennberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM KRITIK
organ ska man uppfatta helvetet i "Min död är
min", om man aldrig har hållit på att hamna
i det, och hur ska den kunna förstå "Processen"
som aldrig har drömt en vaken mardröm —
för att ta två aktuella böcker. Det torde vara
lyckligare ju mer sammansatt och mångsidig
kritikern är, så att han utan överansträngning
kan leva sig in i de två stora
huvudriktningarna : den romantiska såväl som den
klassicistiska, det i människan som är föränderligt,
såväl som det som är sig evigt likt. Men man
kan inte förstå allt, inte införliva vad som helst
med sitt eget. De diktare som man med innerlig
och full frändskapskänsla förstår torde för de
flesta läsare vara jämförelsevis få. Och det
finns givetvis erfarenheter och ämnesval som
är en så djupt främmande, stiltyper som går
en så svårt på nerverna att man inte bör tänja
sina resurser av välvilja och förståelse över
bristningsgränsen. Själv har jag exempelvis
hos mina arbetsgivare anhållit att slippa böcker
om jakter och vilda djur samt sjödrabbningar,
något som brukar tas full hänsyn till.
Om det alltså är självklart att kritikern är
subjektiv, så är det ett oavvisligt krav att han
i första hand är så objektiv som det
överhuvudtaget står i hans makt. Även i den mest
personligt särpräglade kritik måste kritikern ålägga
sig disciplin, så att han inte på ett oklart
sätt förblandar sig själv med författaren.
Omdömena får inte byggas på alltför lösligt
subjektiva tycken eller på något mer eller mindre
fastslåst ideal i kritikerns inre, till exempel:
"Den här tavlan går i blått. Jag tycker mera om
rött. Alltså är tavlan dålig." Distans, medveten
distans, måste finnas mellan musiken och dess
tolk. Förr kände jag min egen suggestibilitet
och mottaglighet som ett lidande och en fara,
men efter den grundskakning som upplevelsen
av nazismen medförde är det annorlunda. Jag
vet nu att jag på intet sätt är ett rö som kan
böjas av vilken kastvind som helst. Den
upplevelsen åstadkom bland annat att det blev
klarare var gränsen går mellan gott och ont
också i litteraturen. Och den går förvisso djupt
under åsikter, tycken, stämningar och dylikt.
Redaktionen spörjer efter själva grunden för
min estetik. Som recensent går jag väl mest
fram på känn, läser boken och ger en bild eller
analys, vilket som faller sig naturligast, eller
återberättar mina upplevelser om jag haft
några. Men då och då har jag i mitt arbete stött
på böcker som blivit verkliga kritiska problem,
böcker som jag har grubblat över i veckor
och månader och ständigt återvänt till som ett
slags proberstenar. Man kan där inte längre
slingra sig undan med att "boken är ett pekoral
men författaren verkar genialisk" eller
tvärtom. Recensenten ställs inför själva avgörandet:
bra eller dåligt, äkta eller oäkta, stort eller
obetydligt. Det torde vara främst på
erfarenheterna av sådana problematiska fall som
kritikern — antingen han har lyckats eller
misslyckats i sin bedömning — så småningom
bygger upp sin värderingsgrund eller anar sig
fram till vissa lagar. Det är själva
skapelseprocessen man här tycker sig få kontakt med,
en skapelseprocess som antingen är störd eller
förrådd och förtryckt eller — tvärsigenom
brister och motstånd — suverän. Upplevelserna
blir då alltid oberäkneliga. Man tvingas ibland
stå rycken mot en stark men bedräglig
suggestion, man nödgas enj annan gång, mot allt som
kan synas rimligt, ta parti för en författare
som har kvar mycket av ofri aggressivitet. I ett
annat fall återigen kan man vara så bergsäker
på att det är levande, originell, till och med
stor dikt man har att göra med, att det inte
fordras det ringaste så kallat moraliskt mod att
hävda sin åsikt mot en förstockad värld. Någon
kompass finns det alltså i sådana fall, men
vilken?
"Efter graden av sanning och arten av kärlek
skall en andlig skapelse bedömas", har jag sagt
i en essay, och den satsen håller jag på, även
om den i detta sammanhang låter en smula
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
