Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Tore Zetterholm: Spaningsflygning. En studie över Antoine de Saint-Exupéry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TÖRE ZETTERHOLM
Vad dig beträffar, du Libyens beduin, som räddade
oss, så suddades du för alltid ut i mitt minne. Jag
kommer aldrig att kunna erinra mig ditt utseende.
Du är Människan, och du framträder för mig med
alla människors drag samtidigt i ditt ansikte. Du
granskade oss aldrig, du kände genast igen oss. Du
är vår broder. Och så skall också jag se dig i varje
annan människa.
Det är upplevelsen av människornas
broderskap och människans höghet som är den
intuitiva grunden till Saint-Exupérys
människoskildring. Vad som gjorde en Bernis, en Fabien, en
Rivière till hjältar var inte deras
undantags-egenskaper utan det djupast mänskliga — det
som inkarnerades av beduinen. Detta är orsaken
till att han inte fäst så stor vikt vid den yttre,
individuella karakteristiken, vid hårfärg eller
uppnäsor utan endast vid händerna -—
människans, Homo Fabers, signum.
I de föregående böckerna har detta varit
ett säkerligen omedvetet, konstnärligt grepp,
i "Terre des hommes" blir det medveten
filosofi. Därmed är inte sagt att han omedelbart
omsätter den i teser och teori. Än så länge
filosoferar han helst som diktare. Bilden och
begreppet är identiska och kan inte skiljas åt.
Man kommer att tänka på Vilhelm Grønbechs
uppfattning av Jesu liknelser, att de är vad de
är, ett stycke liv som i sig inkarnerar en
sanning, och varken allegori eller moralitet.
Man kan därför läsa "Terre des hommes"
som memoarer — han har ju helt övergivit det
fabulerande i denna bok — som "en flygares
minnen". Eller kanske ännu hellre som en
samling briljanta äventyrshistorier, eftersom
memoarsynpunkten inte tycks vara den
väsentliga. Kompositionen är inte gjord i något slags
tidsföljd. Snarare kunde man tro att han gjort
som vittberesta män för sed hava: berättat
upplevelserna allteftersom de lyfts upp av minnets
grävskopa. Han är heller inte den som förstör
en god historia. Man behöver bara peka på
kapitlet "I hjärtat av öknen", där han gör
konststycket att skapa spänning av ett av reseskild-
rare och äventyrsförfattare så väl utnyttjat
ämne som törstmarschen genom öknen. Och
visst kan han göra en skiss utan baktankar bara
för nöjet att få trolla fram en miljö, en
situation. Namnet på det lilla kapitlet "Oas" är
dubbeltydigt. Det är också en rastpaus från
huvudtemat.
Men efter hand gör sig temat gällande med
allt starkare kraft, den sammanlänkande idén
mellan de till synes så nyckfullt hopställda
kapitlen. De mynnar alla ut i människans
apoteos. Upprättandet av flyglinjema är inte främst
till för krassa syften, för snabbare
postbefordran, utan för att vittna om människans storhet.
Naturkrafternas väldighet, havet, öknen, bergen
griper oss inte, om vi inte "blir
uppmärksammade på deras mänskliga innehåll". Till
skillnad mot de flesta reseskildrare dröjer sällan
Saint-Exupéry vid det pittoreska för dess egen
skull. Huvudsyftet med den grandiosa
berättelsen om piloten Guillaumets vandring genom
Andernas köldhelvete, där han tvingats
nödlanda, är inte att framkalla häpen beundran för
en undantagsindivid utan att skapa respekt för
människan.
"Vad jag har gjort, det försäkrar jag dig, hade
inget djur kunnat göra." Jag påminde mig åter detta
uttryck, det ädlaste jag vet, som änger människans
plats, som hedrar henne och återställer den verkliga
rangskalan.
I "Vol de nuit" var handlingen eller
heroismen den högsta principen och sitt eget
berättigande. I "Terre des hommes" inser han det
betänkliga (och kanske totalitära) i denna
åskådning. Det är inte fråga om att leva
farligt, säger han. Toreadorernas liv tilltalar
honom inte. Dödsföraktet kan vara ett tecken
på ynklighet och ungdomligt övermod. Och
han berättar om en självmördares död, som
endast gav ett intryck av beklämmande inre
torftighet. Mot denna ställer han en gammal
värkbruten trädgårdsmästare, som blir fri och
skapande genom att gräva i jorden ett helt liv.
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
