Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Tore Zetterholm: Spaningsflygning. En studie över Antoine de Saint-Exupéry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPANINGSFLYGNING
äger ett namn. Dess namn är offer." I
handlingen att försvara människans värde genom
att flyga mot spärrelden över Ärras upplever
Saint-Exupéry vari detta värde består. I
offerhandlingen återfinner han den självklara kraft,
som han en gång ägt, och för att tolka den
använder han samma bild som i hans första
bok fick symbolisera den unga Genevièves
oreflekterade kraft, bilden av fröet och trädet.
Det finns endast en seger som jag vet är säker, och
det är den seger som bor i fröets kraft.
Det är en inspirerad klarhet och vilja i hans
resonemang — men ändå undrar man om han
skall stanna vid detta. Har inte hans mål från
början varit att formulera just detta som inte
går att formulera?
Antoine de Saint-Exupérys båda sista böcker,
sagoboken "Le petit prince" (1943) och
skriften "Lettre à un otage" — Brev till en gisslan —
(1944), har samma budskap, fastän han i ena
fallet vänder sig till ett barn och i det andra
till en vuxen. Efter vad man förstår är det för
övrigt samme man. Sagoboken är tillägnad
"Léon Werth när han var en liten pojke", och
den vuxne Léon Werth "bor i Frankrike och är
hungrig och fryser" — han är med andra ord
tagen som gisslan.
Den lille prinsen bor på en egen planet,
asteroid B-612. Den är inte större än ett litet
hus, varför han kan få se så många
soluppgångar han vill för var dag. Han har tre små
vulkaner att sköta, två aktiva och en slocknad,
"fast man kan ju aldrig vara riktigt säker på
vulkaner". Dessutom har han en blomma av
underbar skönhet och doft. Men den lille
prinsen och blomman missförstår varandra,
som ofta är fallet med älskande, och efter ett
uppträde ger han sig ut på en långfärd i
rymden. Han hälsar på hos andra asteroider och
träffar en rad underliga figurer, kungen som
tror sig regera över alla, affärsmannen som
tror sig äga allt, den fåfänge som tror sig
beundrad av alla. Till slut hamnar han på
jorden, i Sahara där Saint-Exupéry nödlandat
med sin flygmaskin. Här lär han sig den
djupaste av alla hemligheter av en räv. Men när
han skall återvända till sin planet och sin
blomma, kan det inte ske på annat sätt än att
han låter en giftig orm stinga honom till döds.
Det var bara som en gul blixt kring hans smalben.
Han stod orörlig ett ögonblick. Han skrek inte. Han
föll sakta som ett träd faller. Och sanden gjorde att
man inte hörde ett ljud.
Sagan skulle kunna berättas med andra ord.
En människa ägde det väsentliga, men i likhet
med prinsen begav hon sig ut på en
spaningsflygning för att finna något som hon redan
ägde. Så småningom lär hon sig emellertid
rävens visdom:
"Och här har du min hemlighet, en mycket enkel
hemlighet: Det är bara med hjärtat man kan se
riktigt: det viktigaste är alltid osynligt för ögat."
"Lettre à un otage", som är riktad till en
femtioårig, sjuk jude i det ockuperade
Frankrike, frambär samma hemlighet men i andra
ord. Ty, som han säger i sagan, för vuxna
måste man ständigt förklara allting, de förstår
inget av sig själva.
I den.ia hans sista lilla bok vill han på nytt
försöka fånga det väsentliga i den kultur han
är med om att försvara, han vill upptäcka de
kraftlinjer som skänker värde åt livet. Han
försöker dra sig till minnes vad det var i hans
samvaro med vännen som får den att framstå
som det högsta livet kunnat ge.
Hur formar livet alltså dessa kraftlinjer varav vi
lever? Varifrån kommer den tyngd som drar mig till
denne väns hus? Vilka är alltså dessa viktiga
ögonblick, som har gjort hans uärvaro till en av de poler
varav jag har behov’ Av vilka hemlighetsfulla
tilldragelser består våra speciella ömhetskänslor och
genom dem vår hemlängtan?
Hans svar är inget annat än rävens visdom.
Det väsentliga går inte att uttrycka i ord, det
är en osynlig kvalitet, ett leende kanske. Han
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
