Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
satirer och humoresker fattigare. Nu återgick
Palmaer —- efter det snöpligt misslyckade
försöket att få en adjunkts brödbit — till
journalistiken. 1838 grundlade han Östgöta
Cor-respondenten, där han hann publicera några
av sina bästa prosastycken, innan han 1840
överlät tidningen till Ridderstad. Men också
i andra mer eller mindre kortlivade
publikationer strödde han sitt attiska salt.
Palmær kom med tiden att sälla sig till de
liberaler som fronderade mot Hierta och
Aftonbladet. Hierta hatade han; orsaken var kanske
den som Warburg anser acceptablast: att Hierta
en gång bistått honom ekonomiskt. Om
Pal-mærs senare öden må här bara erinras att
han under tre år var lärare vid en
lantbruksskola, och att han 1847—48 satt i riksdagen:
om hur roligt han hade där vittnar hans
"Stockholmsbref under riksdagen 1847—48"; det är
inte ofta man i litteraturen från den tiden får
en så genuin Stockholms-doft.
Palmær var visserligen en skämtare, men han
var inte en glad och fryntlig skämtare: hade
han enbart varit en Wilhelm von Braun på
prosa, skulle vi inte den dag i dag är läsa
honom. Han var en frän, besk och bitter
skämtare; och sådant förråder alltid en
disharmonisk natur. Ahnfelt citerar en av hans
dagboksanteckningar från 1830-talet: "Mitt lif är
ett fortsatt döende", säger Palmær där. "Gud
— om han finnes — hjelpe mig." Och i
veckobladet Östgöta Gazetten, den sista skrift Palmær
utgav, blottar han på ett ställe något av sitt
inre liv, något av sin sanna heroism:
"Barm-hertige Gud! fortfar att gifva mig godt lynne
i detta lifvets smärre angelägenheter. I de
större har jag länge endast användt
undergifvenhet och vördnad och andakt."
Man har karakteriserat Palmær som
"intelligensaristokrat"; därmed brukar man förbinda
egenskaperna kyla och överlägsenhet. Sant är
att hans hån kunde bita djupt, men i grund
och botten var han en varm natur som många
yttre omständigheter gjort bitter. Tråkigheten
på den svenska landsbygd dit han förpassades
att framleva sitt liv gjorde inte hans skämtan
ljusare.
Vad han då först och livligast angrep? Ja,
kortast kan man säga att det som väckte hans
vedervilja och blev mål för hans pilskytte var
uppblåstheten i alla dess former, framför allt
dess typiskt svenska former. Till den bål- och
hugstora svenskheten hade han alltid ett gott
öga. I ett epigram, "Till Apollos ungtuppar",
rappar han på denna svenskhet, så att det står
härliga till. Två hesa stämmor överbjuder
varandra i svenskhet:
"Svenskarare är jag än svensk." — "Men jag är
deremot svenskast."
"Jag svenskastare är." — "Svenskastarastast är jag."
Kort sagdt, komparativiskt och superlativiskt de
skreko;
positivas svensk glömde de slutligen bort.
"Den tredje maj" är ett annat än i dag roande
gyckel med den patriotiska överhettningen.
Det är samma lugna demokratiska svenskhet
och sunda förnuft Palmær har som motgift mot
all slags braskande mänsklig fåfänga. I "Ett
besök i Riddarholmskyrkan" säger han apropå
herrar serafimerriddares vapensköldar:
"Hvilken mensklig uppfinning skall, liksom krutet
afskar vapenrustningarnas närvaro, omsider
afskära riddarordnarnas? Svar: uppfinningen
af förnuftet; men denna torde väl ännu dröja
ett sekel eller två — åtminstone sker den icke
i konung Oscars tid."
Palmærs liberalt demokratiska patos har man
som i en ask i följande ord i samma
prosastycke: "Hvad fredens troféer skulle bättre
vederqvicka mitt öga än krigets! Den första
plogen, som sattes i svensk jord, den första
spinnrocken, som blifvit nyttjad af svensk
qvinna, Linnés första herbarium, Berzelii retort,
se der troféer, som duga."
Palmær var tagen av Saint-Simons läror,
men han var egentligen mer skeptiker än
glödande utopist. Hans humor står alltid på
verklighetens mark, han är en humoristisk realist;
sällan blir han så bisarr som nyromantikens
satiriker — som han kanske har lärt ett och
annat grepp av — liksom han lärt av Börne
och Heine.
Reser en främling i Sveriges land så får han
överallt se, hur det svenska förståndet sover,
menade Palmær; men "vill han äfven höra,
hur det snarkar, så bör han resa till en
riks-dag".
Sin tid som riksdagsman bör han ha
uppskattat som en rekreation från Linköping, dess
konsistorium, dess biskop, salig Hedrén. Denna
institution och dess personager hudflängde han
på ett ännu i dag roande sätt i "Yttersta domen
i Kråkvinkel", en av de klassiska satirerna i
svensk litteraturhistoria. Där går den av Pal-
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
