Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Över förmåga (Over evne) av Bjørnstjerne
Bjørnson. Gruppteatern på
Borgarskolan.
Man kan ge ett erkännande åt Gruppteatern
för dess framförande av "Over evne", även
om föreställningen var långtifrån fulländad;
dekorationerna t. ex. var onödigt trista. Nog
borde ekonomisk sparsamhet kunna samsas
bättre med det konstnärligt verkningsfulla. Även
spelet höjde sig på många håll knappast över
amatörnivån, men det fanns likväl i det hela
en stimulerande entusiasm och en anspäiming
som gjorde verkan. Denna lust att spänna
krafterna svarade också väl till Bjørnsons pjäs.
Lever den ännu? Man fick nyligen möta
livskraften hos Ibsens "Gengangere" och fann
måttet överraskande stort. Bjørnson 6krev sitt
stycke två år senare, men man kommer inte
ifrån att det åldrats en aning snabbare. Ibsens
roller var mer plastiska, mer beräknade;
Bjørnson har skrivit under en starkare personlig
upplevelse. Han har förmått göra sina människor
levande endast genom att göra dem kroniskt
gripna. I den fjällomgivna dalen i Nordlandet
lever de alla på sin vertikala inspiration.
Bjørnson har offrat nästan allt på den inspirationen.
Den psykologiska finbyggnaden på bredden
saknas nästan helt, och detta betonades
ytterligare i Gruppteaterns föreställning. Här
saknades ofta den drivna teknik som skulle
balanserat de ideala typerna till människor. Särskilt
prästens båda barn blev svårt lidande, men gott
och väl hälften av misslyckandet kan skyEas
på författaren. Hos prästen själv och hans
hustru lever emellertid fortfarande diktarens
spontana hängivenhet, särskilt hustruns rent
mänskliga konfliktställning ger henne ett
intresse utöver pjäsens problem, vilket inte kan
sägas ha väsentlig aktualitet numera. Och inte
ens på 80-talet ansågs Bjørnson ha gjort ett
betydelsefullt angrepp på kristendomen genom
att karakterisera den som en religion över
mänsklig förmåga. Mirakeltron förblir en
specialfråga i kristendomen.
Hustrun spelades av Brita Nordin. En för
hård sminkning lyckades inte dölja att hennes
ansikte hade rörelse, känsla, uttryck och stod
i fint förhållande till vad hon hade att säga.
Hon kostade på sig att halvt skratta fram en
replik, och det gjorde gott i allt det vårdade
replikerandet. Att det hela gick så bra som det
gick berodde likväl först och främst på Gunnar
Öhlund som Sang. För att vara en ung
skådespelare lyckades han förbluffande bra med denne
präst, vars gestalt och uppträdande är hela
pjäsens stomme.
Med detta program förbereder Gruppteatern
en rad skolföreställningar i Stockholms
läroverk. Är det rätt program? Att föreställningen
inte är färdigslipad är egentligen inte
avgörande. Likaväl som skolbarnen behöver se
teater, behöver skådespelarna skolande
speltillfällen, och att behovet är ömsesidigt tryggar
bara ivern och därmed att rörelsen hålles
i gång. Och på sätt och vis är det ju snällt
att rektorerna blandar in detta tillfälle till
religionstvivel i den schematiska
kristendoms-undervisningen. Men varför skall skolbarn
alltid kvävas av det övermäktigt ambitiösa,
varför skall litteraturens stora kanoner alltid fram
i främsta linjen, när salvan ändå bara träffar
barnen som en våt vante? Hur skall dessa
teologiska dispyter kunna intressera barn, när de
endast si och så intresserar vuxna? Skall de
unga fostras till att förstå teater och litteratur,
kunde man ju börja med sådant som känns
levande, oreserverat levande. Inte med det som
lever bara ur en eller annan synpunkt.
Sven Alfons
Film
Åsa-Hanna. Anders Henrikson. Europa Film.
Det måste ha legat farligt nära till hands för
dem som filmat den händelsemättade och
spännande berättelsen om Åsa-Hanna att låta den
hamna bland de allmogemelodramer som
filmdukarna översvämmats av de senaste åren. Men
de har undvikit det — de har smittats av Elin
Wagners klarögda realism och närhet till
jorden och människorna, och hennes kvinnliga
klokhet och underfundiga humor har envist
trängt sig med, den också. Filmatiseringar av
hennes böcker tycks inte kunna undgå att få
något friskt och fräscht över sig, något nytt
och äkta. Man märkte det i förra säsongens
"Vändkorset". Där var det Folkrörelsernas
filmorganisation som svarade för inspelningen,
och det var naturligt att man inte tummade
något på denna historia om hur socialismen
och kooperationen danar om ett gammalt
brukssamhälle. Man är glad och tacksam för att de
som gjort filmen "Åsa-Hanna" lika litet fuskat
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
