Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
bort de stora värdena i Elin Wägners klassiska
smålandsepos: det har blivit en bärkraftig och
en vacker film om Åsa-Hannas vankelmod och
om hennes djupa kvinnliga insikt om vad som
är rätt och orätt, den som till slut segrar och
driver henne ut på botvandringen över
smålandsbackarna till länsman. Barbro Alving har
durkdrivet komprimerat handlingen och fått
med allt som krävs för att till fyllest återge
Åsa-Hannas historia. Man tvingas fundera och
reflektera för att kunna förstå Hannas olika
handlingssätt, och det kan inte rimligen
betecknas som någon psykologisk svaghet i
manuskriptet. Henriksons regi har sin styrka i
miljöskildringen: bröllopsgästerna som smygsuper
vid stugknuten och begravningsföljet som
kvider fram psalmer runt kistan på stugbacken
har omisskännliga drag både av Döderhultaren
och Albert Engström. Doften av Småland,
1890-tal och Ljunglöfssnus är oförfalskad.
Aino Taube är en utmärkt Åsa-Hanna, vek
och stark och hjälpt i varje avsnitt av sitt på
en gång känsliga och bondskt vackra ansikte.
Edvin Adolphson har spelat rustik he-man så
ofta att han med nästan alltför kuslig brio låter
sin blodbesudlade handelsmans ondska och
maktbegär blomstra kring diversehandeln och
lagårdsknuten. Han blir för virtuos ibland —
när han käckt slungar Hanna och hädelser
kring sig får det närmast samma effekt som
svordomarna i ett folklustspel: man tycker det
är lustigt. Hilda Borgströms grådaskiga gamla
gumma, tyngd av sin och
sonen-handelsmannens blodskuld, var en överdådig prestation.
Jan Olof Olssön
Saludos Amicos. Walt Disney. RKO Radio.
"Saludos Amigos" är ett lekfullt och
skoj-friskt mellanstick i Disneys, om man så får
säga, "allvarligare" produktion — några
färgglada glimtar och fantastiska upptåg från en
good-willresa i Latinamerika. Den består av
tre delar sedvanlig animated cartoon-stil och
en del lössläppt ohämmat färgdiktande till
musik, vilket starkt påminner om "Fantasia".
Man får åter anledning, när man här ser
Disneys välkända figurer jämte en nykomling,
flygmaskinen Pedro, att häpna över denne
möderne Aisopos’ förmåga till variation. Han
arbetar nu sedan tjugu år med i princip samma
sorts filmer men har hittills, trots otroliga
ekonomiska framgångar, undgått upprepning —
effekter och poänger strömmar ur en källa,
som förefaller att aldrig kunna sina.
I det avsnitt, där Disney leker med färger
och former och målar bananer för att
omedelbart förvandla dem till fågelnäbbar, är han
strängt taget lika naiv och lekfull som när han
låter flygmaskinen Pedro med otroligt
skalk-aktig min ta in bensin genom en slang i sin
lilla mun, Att tala om surrealism — som man
gör i tid och otid om Disney — förefaller
förhastat. Den rent estetiska utformningen av
logiskt uttänkta små historier med kallt
beräknade effekter, det är principen i alla Disneys
filmer, och den verkar vara så fjärran från
surrealism som möjligt. En genial fabulör, som
med oförlikneligt mästerskap behärskar sitt
instrument — något annat är inte Disney, och
det är mycket nog. Tillsammans med Chaplin
och René Clair är han den ende filmman just
nu, som kan resa krav på titeln filmdiktare.
Jan Olof Olssön
Den stora kärleken (La femme que j’ai le
pius aimée). Yves Mirande. Regina.
"Den stora kärleken" är fransk erotisk
visdom, framförd på en gång med ett lyftat
pekfinger och med ljuvt lättsinne. Den bjuder
ingenstädes på särskilt god filmkonst — det är
fransk kvickhet och franska
skådespelarprestationer som bereds tillfälle att fira en liten
triumf i mellanformat. Uppslaget är äktfranskt:
några medelålders herrar, som förmår en
kärlekskrank ung man att avstå från att ta livet
av sig genom att berätta hur de själva avstått
därifrån i situationer liknande hans. Med det
uppslaget kan allt sägas vara tillrättalagt för
franska artister, och de man får se i "Den stora
kärleken" förfuskar intet — den varmblodiga
Arletty, som från det knivskarpa är på väg
till det matroneliknande, den intellektuelle och
vemodige Raymond Rouleau, den kvickögde
Aimos, som här — för sista gången kanske,
han föll på barrikaderna då Paris befriades —
tecknar sin klassiska parisgamin. Med flera.
Emellertid undgår man inte att lägga märke
till att filmen dalar allt från begynnelsen till
slutet. Den första episoden är ett psykologiskt
kammarspel med träffsäkra observationer och
stänk av Maupassant, men när filmen når fram
till den sista har den givit sig ut på humorns
bakgård: alldeles frånsett frågan om god smak
blir berättelsen om den dödfulle, som varit så
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
