Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
medansvarig, eftersom han tillrått införandet
av "En morgondröm", och inte ens då Fröding
på hans begäran offentligt skilde honom från
målet blev han riktigt lugnad; bättre var det
inte beställt med Malatestas stolta oberördhet!
I denna förening av känslokyla och hypersen*
sibilitet anar man en schizoid
karaktärsanläggning, påminnande om Almqvists, men läsaren
frapperas också därav, att det inte heller tycks
ha fallit Böök in, att Fröding som diktare var
Heidenstams jämlike, kanske hans överman och
i alla händelser honom vida överlägsen som
karaktär, och att denna relation har sitt
symtomatiska och allmängiltiga intresse.
Det verk av Heidenstam som i denna del
står i centrum för analysen är "Karolinerna".
Böök har kunnat påvisa, att diktaren där har
byggt vidare på den specifikt svenska
traditionen från "Frithiofs saga" och "Fänrik Ståls
sägner": en cykel av sinsemellan fristående
romanser på vers eller prosa kring samma
ämne och samma huvudfigurer. Det har blivit
en rad prosadikter, tillsammans utgörande ett
epos, men som inte tåla vid att bedömas som
novellistik eller berättarkonst; vad som
intresserade Heidenstam, var inte den psykologiska
realismen utan det paradoxala och heroiska, de
avgörande ögonblicken, de extraordinära
situationerna. Men framför allt har Böök efter alla
konstens regler företagit en ingående källkritisk
undersökning och i detalj kunnat påvisa, att
Fryxells "Berättelser ur svenska historien"
utgjort förlagan för de allra flesta av karolinerna;
en uppgift, en notis eller ett naket faktum har
upptagits av Heidenstam och i hans sjudande
inbillning omdiktats, omgestaltats till sublim
tragik, dekorativa tablåer, monumentala och
plastiska syner av symbolisk innebörd och
betvingande patos. Det visar sig alltså, att inte
ens Heidenstam, som var så ängsligt mån om
sitt oberoende och därför så ovillig mot den
komparativa forskningen, skapade ur intet. Vid
en tidpunkt då Fryxells verk smulades sönder
av vetenskapen fick detta sålunda sin
återupp-ståndeise i Heidenstams diktskapelse, vari den
gamle prostens strängt kritiska Karl
XII-upp-fattning satt djupa spår, även där den lyfts upp
i en tragisk undergångsatmosfär, tillsatts med
drag både av Tegnérs apoteos och av medveten
satanism, omfattats med paradoxal känsla och
gjorts till omedvetet uttryck och symbol för
den s. k. folksjälen i enlighet med
nationalismens gängse metafysik.
Men då Böök hävdar, att Heidenstams syn på
Karl XII "innebar ett radikalt brott med den
panegyriska uppfattningen av kungen" (s. 55),
kräver den enklaste rättvisa ett påpekande, att
denna brytning är fullt framträdande redan
hos Strindberg i den berömda novellen "Vid
likvakan i Tistedalen", skriven hösten 1890
och utgiven året därpå i den looströmska
häftesupplagan av "Svenska öden och
äventyr". Man skall här återfinna en rad av de
väsentliga dragen i den problematiska och
motsatsfyllda Karl Xll-gestalt som sedan blev
Heidenstams. Där möter man sålunda inslaget
av degeneration, föreningen av hänsynslös
tapperhet med fantasimänniskans mörkrädsla och
vidskepelse, oförmågan att uttrycka sig
skriftligt, bristen på personlig hygien,
ifrågasättandet av både fältherresnille och
statsmannaegenskaper —• allt drag som gå igen i
"Karolinerna"! — men där finns också sinnet för
Karl XII:s paradoxala storhet, hans sällsamma,
halvt mystiska makt över människor;
Strindberg låter sitt språkrör, livmedikus Neuman,
förklara, "att de små penseldragen icke kunde
skämma annan tavla än den som saknade de
stora", och han tillägger: "Jag har älskat den
mannen, som hunden älskar sin herre, av vilken
han får skydd och mat, men jag har hatat
honom som hunden sin herre, åt vilken han
avstått sin vilja, sin frihet." Det är redan in
nuce hela det komplicerade förhållandet mellan
Karl XII och hans bussar, sådant det av
Heidenstam utlades och varierades i flerfaldiga
exempel. Ja, om det så gäller Mazepas
kommentar, som går ut på att kungens övermod
är en trotsreaktion mot underskattningen, och
som Böök anser vara "en oefterhärmligt
heiden-stamsk tolkning av Karl XII:s lynne" (s. 101),
så återfinnes även denna iakttagelse hos
Strindberg, som låter Neuman tala om "den
ensammes, förvisades och tillbakasattes
övervärdering av sig själv". Förklaringen till alla dessa
påfallande överensstämmelser är ju den enkla,
att båda haft Fryxell till huvudkälla, ehuru
Strindberg ännu mer har tagit fasta på de
negativa sidorna. Någon påverkan från Strindberg
på den yngre diktaren behöver inte alls ha
förelegat (ehuru en dylik inte vore osannolik), men
prioriteten kan omöjligt fråntagas Strindberg.
Sedan blir det en annan, långt mer genom-
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
