Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
gripande fråga, huruvida Heidenstams
sinnrika, elaborerade konstprosa, liksom 90-talets
i sin helhet, kommer att stå emot tidens välde
och i längden uthärda en jämförelse med den
friska, direkta strindbergska kärnprosan med
anor från reformationstiden. Böök aktar sig för
att gå in på problemet och undviker
genomgående rent konstnärliga och stilistiska
värderingar. Den som likt granskaren är böjd att
förlägga Heidenstams varaktiga, ojämförliga
insats till lyriken och inte tror att hans
prosaverk komma att stå sig, lutar åt att besvara
frågan nekande.
Naturligt nog har Böök sammanställt
Heidenstams nationalism med den strömning som
samtidigt bröt fram ute i Europa och markeras av
namn som Barrès och Bourget, Kipling och
d’Annunzio, men han understryker, att det till
en början inte var politiska motiv utan
estetiska som drev den svenske diktaren.
Heidenstam attraherades av nationalismen på grund
av dess konstnärliga stämningsvärden, ungefär
på samma sätt som en gång Chateaubriand
drogs till katolicismen, och han försökte länge
att förena den med en frisinnad och radikal
samhällsuppfattning. Frånsett den glansfulla
stiliseringen var dock essayen "Om svenskarnas
lynne" inte så originell som Böök föreställer
sig; ordandet om självunderskattning och
svaghet för allt utländskt hade förekommit redan
hos Wallenberg och Kellgren och var för övrigt,
såsom Tingsten påpekat, en schablon, som varit
gemensam för nationella självuppgörelser i de
flesta länder. Kungstanken om ett nationellt
framstegsparti låg emellertid till grund för
Svenska Dagbladets reorganisation; vad som
föresvävade kretsen, var en allians mellan
litterär och politisk vänster i likhet med
brandesia-nismen i Danmark; då som nu hade det
nämligen alltför ofta visat sig, att de politiska
radikalerna voro ohjälpligt efterblivna och
konservativa i litterärt och konstnärligt avseende.
Då Heidenstam kring sekelskiftet allt
starkare fixerade sin aristokratiska klassicism,
alltmer lade vikten vid det formella och
dekorativa, det klara och genomskinliga och i "Sankt
Göran och draken" utmålade sinnlighetens
neddragande makt, vände sig mot de
barbariska, discipliniupplösande krafterna och
hävdade diktarkallets ensamhet och höga idealitet,
kom han likväl att taga avstånd från Georg
Brandes och brandesianismen. År 1889 hade
han ämnat dedicera "Renässans" åt den danske
kritikern och hade ivrigt betygat sin beundran
för honom. Nu var han färdig att i brevpolemik
med Ellen Key karakterisera Brandes som "en
Aspasia mer än en man". Två år senare
vägrade han bestämt att deltaga i hyllningarna på
Brandes’ sextioårsdag, hävdade med en
stridslystnad, som förefaller misstänkt, sitt totala
oberoende gentemot denne och kallade honom
ömsevis "den semitiska balettmästaren" och
"den professionella horkarlen". Fram till 1914
fortsatte han sedan att polemisera mot
brandesianismen, men senare har han åter
modifierat sin uppfattning om den store kritikern.
Käte Bang har rapporterat, att han 1920 var
villig att ge Brandes nobelpriset, och år 1931
skriver han från San Remo (brev till Ahlenius
19 november) om Georg Brandes’ medfödda
välvilja och älskvärdhet och hans glädje över
att kunna berömma, påtalar hans
överkänslighet för kritik mot sig själv, "något som i min
ungdom ej tilltalade mig så mycket" (hm!),
och fortsätter: "En stridsman får bära sina sår.
De hedra honom. Bortsett från den svagheten
och ett och annat omanligt smådrag av
besläktad art har jag på gamla dagar mer och
mer börjat sentera hans livsgärning och livliga
intelligens under en ganska förpjoskad
tidpunkt. Dumhet finns det alltid nog av både till
vänster och höger."
De antisemitiska tongångar, som vid denna
tid bröto fram hos Heidenstam, måste svårt ha
plågat Levertin, och med traditionalismens och
nationalismens allt starkare grepp om hans
tankevärld har motsättningen till den hängivne
vännen blivit allt öppnare. Vid den slutliga
brytningen, som Levertin inregistrerat i den
gripande dikten "In memoriam", ha också
rent personliga förhållanden spelat in. Av
hänsyn till ännu levande personer har Böök inte
kunnat ingå närmare på ämnet, liksom inte
heller på de privata motiven till upproret mot
sinnligheten och den nya kompromissen med
denna. I största allmänhet får det nog sägas,
att hans bild av den store diktaren i all sin
suveräna behärskning av stoffet saknar
intimitet, livsnärhet och djupare förtrogenhet, men
det kan med skäl ifrågasättas om detta alls
står att ernå inför en så fanatisk slutenhet
kring det egna jaget som hos Heidenstam,
alltid inställd på verkningarna av sitt eget
teatraliska framträdande och dess bedömning, från
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
